fredag 21 januari 2011

Dag två i en annan värld

Idag hade sonen mat och boende på skolans schema. Kul med praktiska ämnen, men det är inte så enkelt det heller. Alla moment att göra i rätt ordning, från den frysta torsk-blocket till en god rätt i ála cream fresch stil. Fröken hade satt upp hela receptet på tavlan, i textform, var tog alla trevliga bilder vägen?

Har man inte läst grund problematiken som dessa personer har, sen kan det variera i grad, givetvis! Men Jag sa till redan från början att han fångar bättre upp hela saken med hjälp av text & bilder. Sen om man också har en bild på den slutliga produkten kittlar smaklökarna till att vilja laga denna rätt.

Men hon tycker att han är så "duktig", jag ser hur han vimsar på i köket och får släppa det han håller på med och titta länge på tavlan, sen åter till måtten som gäller. Redskapen var också upp skriva utom två saker, sked och skål.Man måste nästan vara där för att förstå, men varför inte bilder också? Jag fattar inte, ge mig ett facit på hur lärare tänker som arbetar kring dessa personer dagligen.Jag vet att min son är "duktig" men är det ingen som vill att han också ska lära sig att göra detta recept fler gånger, visst han får en utskrift sen. Men jag kan lova att det pappret kommer inte fram något mer i hans värld.

Mina aningar går, idag, till att de inte orkar, hinner eller vet. Måste tro att det finns en sådan förklaring.Måste tro!!

Vakna inatt igen av att försöka tänka ut strategier för att lärarna ska ta det på rätt sätt, att jag kommer till skolan för att kolla in hur de lagt upp dagen, utan mer för att han inte vill gå dit, vilket också är saken.

Nu tänker jag ju så där igen, varför ska jag visa hänsyn till dom, det är ju min son som alla ska tänka på, även dom. Jag lovade mig själv att inte skriva detta, men ...för fan, ni har lön för att hjälpa honom, för fan ni ska ha den rätta kompetensen...det är inte jag som förälder som ska vara på skolan också och påpeka saker som inte känns eller ser bra ut.Känner att tiden springer iväg, vem ska ta ansvaret om jag en dag inte finns, hur ska jag kunna i lugn och ro lämna detta jordliv, med vetskapen om att han far illa....för fan svara på den frågan någon...halllå..nån bara!!

torsdag 20 januari 2011

Gör ett avbrott i verkligheten

Sonen har haft så svårt att åka till sin skola under några månader. Han började gymnasiet 2010 och den första terminen, som alla vet med eller utan funktionshinder, är besvärlga. Men den gick relativt smidigt, trots okunskapen om funktionshinder bland pedagogerna. Sonen har gått inom särskolan sen han var 4 år, i en liten grupp på små skolor. Gymnasium är stora skolmiljöer och många bullriga och oroliga tonåringar befinner sig under samma tak. likt en kokande gryta med knäck.

Man får stå och passa så det inte kokar över eller kokar tort. Kampen att han ska få samma förutsättningar som andra barn och ungdomar i vårt samhälle, är hård och tuff. De 12 år han varit i kommunens händer, har varit krokig och mycken sorg har vandrat i vårat hem. Hel tiden ska det gå upp och ner, men vanliga ungdomar kan man prata lite, sätta ord på saker...men när min son ska sätta ord på sina känslor så kommer de fram i form av att försöka hitta objekt att få ut ilskan mot. Det handlar ändå inte om det som saken gäller. Igår var det "kuk-bussen" som kom en 1/2 minut sent, eller den jävla kylan som fick hans ben att frysa fast vid busskuren.

"Kuk-bussen" var symbol på att skolan funkar dåligt, alla intryck som gör honom sömnlös på nätterna och trött hela dagarna. Motivationen som tryter och lusten till att leva kommer upp.

Kan nog inte räkna hur många timmar jag suttit med bilder, ritat och pratat fram ord som skulle kunna tänkas passa in på de känslor som finns inne i kroppen, som bara vill ut. Men hur gör man, när liksom hjärnan styrs av "någon" annan. En slag "hobb" som trummar innanför pannans cortex. Den centra i hjärnan som styr impulserna.

jag är ju jätteglad att "kukbussen" inte åkte på en smäll. Den enda gången han gjort ett agerande utåt, var när han körde huvudet i väggen för att mildra hoben att hamra så mycket. Vad gör man med saker som känns men inte syns?

Varje termin har man bytt lärare och plockat bort elevassistenter, vilket förstås skapat större belasning för gruppen han går i. Men också för den lärare som man tar in. När jag, vet inte talet i orningen, men åter befinner mig vd hans sida på skolan. Träffar en glad, klämkäck, grunskolelärare som fått fast tjänst på skolan för gymnasieelever. vill jag inte ta av henne glädjen för ögonblicket och börja med att fråga ut henne om erfarenhet och kunskaper i funktionshindret autism. Det liksom ligger där på tungan, men bestämmer mig för att avvakta tillfället. Hon känner säkert en viss oro ändå när jag sitter där för att "kolla" in sonens reaktioner. Allt går bra, vilket det ofta gör i såna här stunder. Men får sen ett tillfälle och fråga om hennes erfarenheter över en kopp kaffe. Men nä, ingen, men att hon hoppas på någon slag fortbildning från skolans håll. Saken är den att det skulle hon fått från början tycker man, finns det ingen som helst tanke åt att man i alla fall har "erfarenhet", innan man får tjänsten, eller har systemet gått över till: Bara man är "klämkäck" så låter man sånt passera. Vet inte vilka ord man ska sätta på den känslan jag känner just nu!!Altt jag vet är att sonen tappat motivationen.

Enligt en lärare så har han inte det, han arbetar på bra!! Men varför vill han inte åka till skolan då? Jag får väl grubbla på det en natt till, som så många andra. det ligger ljupt rotade dessa nätter, liksom en vana att ta allt på natten. när man vaknar där kring 02.00, sätter tankarna igång.