Det är så tyst så tyst...ingen hör av sig eller ingen bryr sig!! Tolkningen kan vara båda. Den 3 januari så hade vi vårt första möte för året med LSS Råd och stödteam. Före det så var jag tvungen att i alla hast skriva till Rektorn om åtgärdsprogramet då jag skulle på begäran från honom skriva ner Alex svagheter och styrkor. Det kändes lite som att han trampa mig på tårna...han har ju redan gått på skolan snart 3 år. Borde de inte veta vilka svagheter och styrkor min prins har. Nåja den 20/12 skicka jag iväg det till rektorn, fick ingen respons på det. Träffade sen Lss Råd & stöd den 3 januari, då det beslutades att de skulle samordna detta möte med skolan. Fortfarande inget!! 16 januari så får jag ett meijl från en av sonens mentorer på skolan, att hon missat det meijl som LSS skickat den 3 januari...bad så mycket om ursäkt för det. Hon informerade om att rektorn skulle åka borde den månaden den 17 eller 18 januari..hon visste inte säkert...hon är inte så känd för att komma ihåg damtum och dagar. Men hon trodde att han skulle återkomma den 27/1. Fortfarande inget från skolan eller LSS för den delen. Tänk om de ens kunde ana att vi väntar och väntar. Idag är det den 4/2 och vi väntar än.
Jag han med några fler möten under januari också...visst är jag duktig...med assistansteamet och Försäkringskassan och Lss kommunen. Det är inlämnat ett papper om ansökan kring assitans för sonen, timmarna äro många ska jag säga. Just nu så läser jag på distans och tar lån för att orka med och vara tillgänglig för sonen. Men det är jag som får stå för fiolerna...CSN stöd...jag betalar för min egen hälsa och kommunen gör inget för att hjälpa mig här. Han kan inte vara på fritids, inte på kortids och inte på skolan..ingen erbjuder nåt!! Detta är Bodens kommun i ett nötskal. Jag har försökt att få kommunen att se hur mycket ansvar jag tar och vad jag får förska aför att de inte kan hjälpa till med individuella lösningar för sonen. De skulle ex kunna betala mig de timmar som han skulle varit på de olika ställena tex. Nämen vi bara väntar och det är så tyst kring allt...
Jag kan väl känna att det varit en hel del möten och turer fram och tillbaka, sonen mår dåligt men mår bra hemma...men så fort man vidrör ämnet så blir han tvär och ledsen...nästa steg blir att få någon att skriva ut antidepressiva åt honom, det verkar inte hända att man ordnar med samtal för honom så han kan få bli av med all ångest, oror och depression. Man lovade det från LSS råd och stöd men ingen hör av sig...tystheten är STOR.
Vi är hemma idag igen..han sover och sitter vid datorn..men idag ska vi både tvätta och laga mat ihop...så då får vi den dagen att gå utan att han ska känna sig helt värdelös..vilket han gör när han inte kan gå till skolan. Ryggen värker och halsen känns som sandpapper...trött av oro och trött för att ens lägga en tanke på skolan...
