Gråten är en städig följeslagare och kommer precis när den själv behagar, vilket många gånger behövs. Den sorg jag bär på idag måste jag komma igenom, en sorg över att se sitt barn må som han gör och komma till någon sorts acceptans med att det är så. Men det är svårt. Jag vill nysta upp den kokong han spunnit..en skör bubbla av tunna silkesmjuka trådar...
Igår var en bra dag, han kom ut ur sin kokong, äntligen. Men för hur länge? Vi åkte på stadsbesöket, han sitter i bilen bredvid mig. Jag kan inte sluta tänka när jag ser hur hans huvud är ner böjt.Han ord ...- jag ska nog inte leva så länge till..klumpen i magen dunkar och jag känner en dov känsla av att vilja kräkas.
Försöker vifta bort det med att sätta på stereon. Musik det tycker han mycket om. Farser och roliga skämt går han igång på. Det är som om han liksom finner ett lugn i att det finns de som gör "bort" sig för att göra honom glad. Han kommer ur kokongen mer och mer ju närmare staden vi kommer. Vi har lagt upp några saker som ska göras sen hem. Banken, Games och äta mat på Max. De återkommande schemana som hela tiden ska upprepas och påminnas om. Trots de stor problem vi får med att hitta parkering och att en "gubbe" snor våran parkering mitt framför ögonen. Han tittar på mig för att se hur jag ska reagera. Han brukar göra det för att se hur han ska reagera på det hela..shit..jag blir sur och irriterad..han visar samma sak. Jag samlar mig och tänker...tänker...tänker...
Det måste ju finnas fler ställen i stan för parkering..jo, jag vet..vid kyrkan!! När vi kommer till Banken så är den stängd..dom har ändrat öppet tiderna..är inte det typiskt. När vi för en gång skull ska på banken. Tacka vet jag Internet, vilket är ett otroligt bra sätt för min son att göra sina bank ärenden vid. Måste tänka ut något snabbt och försöka undvika kommentera..tänk positivt..tänk MAT...ja Max är det bästa han vet. Likt en magnet så drar vi oss mot restaurangen. Härligt lite folk och ingen kö..vilket läge vi fick av den starten.
Ser sonen sitta framför mig vid bordet, trycka i sig hamburgaren..tänker..det här älskar du!! Tänker inte alls på att dressingen rinner ner för mungipan..eller att han smackar när han tuggar. Han är min son. Jag ler...han ler...men han vet inte varför han gör det för att jag gör det!!
Sen blir det banken...väntan är olidlig...men detta krävde ett bankbesök..Godmanskap...det är som om man ska krångla till det lite extra när ens son fyllt 18 år. En stor man i en liten kropp. Helt plötsligt är han en person med funktionsnedsättning..som ska klara allt själv. Enligt samhället så skulle han gått till Max, beställt den där lunchen..utan att veta hur man ska föra sig kring andra människor. Skulle han gått till banken, suttit å väntat 1 timme...20 minuter och 15 sekunder för att ens komma fram till kassören. Sen stå där framfrö en helt okänd kvinna, berätta om sitt ärende...i ytterligare 1 timme och 2 minuter och 15 sekunder. För honom innebär det en katastrof i tålamod, som han inte besitter.
Ingen vet om det, ingen ser det..ingen kan ana att denna långa, skäggiga, blonda killen med den mörka rösten. I sin kokong är han bara så liten i en stor värld!!
