..eller hur var det nu. Varje år och varje gång som ledigheten kommer, så får jag ångest. JAg gick in i väggen för tre år sedan och idag så har jag funnit en balans i mitt liv. Allt för att funka som mamma till "ett" barn med NPF. Det finns de som har fler, eller hur!! Men bara ett barn kan ge och skapa så mycket huvudbry så ni fattar inte, då menar jag dem som inte vet hur det är.
Loven...herrejäklar hur ska man orka alla lov..med den yngsta killen så känner jag...så härligt med lov för honom. Men det finns hela tiden en person att visa stor hänsyn till. Hur kommer detta liv att påverka min yngsta son, kommer han att anklaga mig för bristande uppmärksamhet när han kommer in i tonåren. Många gånger har jag våndats för att Alex tar så mycket tid från min lilla kille. Det är konstigt hur de anpassar sig, de vet ju inte om nåt annat.
Han vill inte vara på "fritte", han vill inte göra det eller det. Han är som sagt 19 år snart, men varför ska det vara så invecklat för. Den yngre vill göra en hel del, men han får vara på fritte, för då får hna leka med andra barn i sin egen ålder. Tänk att vi kunnat vara i slalombacken, pulkbacken eller nåt sådant. Men vi får hela tiden välja tillfällen för utflykter. Kortis i all ära, jag vänjer mig aldrig att lämna honom där. Han är mer bestämd nu 'ään han var som liten. När var och hur han ska dit. Glömmer aldrig de första gångerna då han trodde att han skulle flytta dit...han grät i timmar. Jag förstog aldrig varför han grät. Skulle han sakna mig??
