Min älskade son, du är så fin och stark. Du är mitt allt.
För 4 år sen så befann vi oss under ett svart moln, sonen skulle byta skola för 3 .dje gånger i ordningen. Men nu fanns ingen återvändå. Han liksom växte ifrån de andra barnen fysiskt. Han var ju 15 år. Ett lågstadium är inte bra då när man sticker ut med några huvuden längre än de som går på skolan. De var en grupp om 5 elever, alla med diagnosen Autism.
Han skulle flytta till en skola inne i stan. inte långt från hemmet, men inne i stan. Det bröjade liksom ett eksem, klia lite från början, men blev ett varigt sår mot slutet. Han ville inte leva. HAn börja gå hos psykologen på habben, det gick bättre och bättre med inskolningen och motivationen ökade. Min duktiga kille. Personalen var så förstående och kunniga. alla tankar om att inte vilja vara här bleknade och försvann. Men min oro blev kvar liksom ett ärr efter ett djupt sår.
Ärret har gått upp igen, nu vill han inte mera. För 2 år sen börja han på gymnasiet. Eksemen är tillbaka, ångest och oro. Jag har under dessa två år pratat med skolans personal, inklusive rektor...nada...dom verkar mer gå på att jag är en irriterande morsa med en son med lite annorlunda spektra. Inte bara att saker förändras när de blir 18 år, det är liksom som om att nu ska han klara allt själv..hur tänker de här. Livslångt funktionsnedsättning har nu blivit livslångt funktionshinder.
