Läste i dagens tidning om en kille från Piteå som "fick en andra chans"...hela livet har nästan gått innan han fick sin diagnos. ADHD med dyslexi. Först på gymnasiet så förtog en lärare som gått en kurs, att något var fel. Lyssna på dom orden "EN LÄRARE SOM GÅTT EN KURS"...denna kille hade alltså tur att träffa denna lärare som gått denna kurs. Då var det liksom för sent att få den rätta hjälpen, det går liksom inte att ta igen förlorad tid på det viset...hela grundskolan...flöt bort som en liten drivveds bit! Först när någon fann den vid strandens kant så ville man veta dess livsöde.
man vill bara kräkas. Att hitta arbete är inte att prata om när man missat hela grundskolan..han var en siffra i arbetslösstatistiken. Praktiker, arbetsmakrnadsåtgärder. Helt bortkastad tid när man borde ha fokuserat på denna killes förutsättningar istället. Hans dåliga självförtroende cementerades djupt, ett meningslöst liv, hopplöshet!! Hela livet var fokuserat på det han INTE kunde, istället på det som han kunde.
Han hamna på samhall, ändstationen för många som inte passar in i arbstlivet!! Den vändning som han då fick med sig var att MAX samarbetade med samhall, så han fick arbeta som serveringsvärd på max restaurang i Piteå. Dom riktade in sig på att ta reda på vad han kunde göra och utifrån det se vad som kunde passa. Vilken grej!! Man använde färgkoder istället för text, osv.
Det som också gjorde att han sen fick fast anställning där, egen inkomst och chans till ett eget liv.Han fick sen även åka till Bryssel för att berätta om projeketet med den lyckade utgången som gav honom livet tillbaka, en värdig människa ett liv. Han skulle berätta om det för arbetsutskottet, med tolk så klart. Vilken grej, man vill bara gråta!! Underbart!!
