tag:blogger.com,1999:blog-59752191536893019432024-03-13T09:04:23.267-07:00Ett annorlunda föräldraskapHelenahttp://www.blogger.com/profile/03442410124903291282noreply@blogger.comBlogger47125tag:blogger.com,1999:blog-5975219153689301943.post-86844613708228687842013-03-17T14:02:00.001-07:002013-03-17T14:02:49.714-07:00Carola (spellista)<iframe allowfullscreen="" frameborder="0" height="344" src="http://www.youtube.com/embed/videoseries?list=PLMws3F87GifIoh5lmwphJmzw7S5b97m3J" width="425"></iframe>Helenahttp://www.blogger.com/profile/03442410124903291282noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5975219153689301943.post-46798026589603279272012-11-17T06:08:00.001-08:002012-11-17T06:08:50.178-08:00Axel Rudi Pell - Come Back To Me - Lyrics<iframe allowfullscreen="" frameborder="0" height="344" src="http://www.youtube.com/embed/OWtk8by58t8?fs=1" width="459"></iframe>Helenahttp://www.blogger.com/profile/03442410124903291282noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5975219153689301943.post-29053868980750203582012-09-27T10:44:00.001-07:002012-09-27T10:44:18.437-07:00The Calling - Wherever You Will Go with Lyrics<iframe allowfullscreen="" frameborder="0" height="344" src="http://www.youtube.com/embed/57z95p_xwes?fs=1" width="459"></iframe>Helenahttp://www.blogger.com/profile/03442410124903291282noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5975219153689301943.post-163534861456938572012-06-04T01:22:00.000-07:002018-02-27T06:40:01.538-08:00Tiden får visa vägen.<a href="http://2.bp.blogspot.com/-F_DtCHlE9B0/T8xut1rY8BI/AAAAAAAABIQ/Qv2-2U7mKtQ/s1600/300383_228740017187473_224894317572043_624170_1968889094_n.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="266" src="https://2.bp.blogspot.com/-F_DtCHlE9B0/T8xut1rY8BI/AAAAAAAABIQ/Qv2-2U7mKtQ/s400/300383_228740017187473_224894317572043_624170_1968889094_n.jpg" width="400" /></a>
Snart bär det av för sonen till sommar läger. Än en gång har kommunen slagit undan fötterna på oss, de lovade muntligen att denna lägervistelse skulle de betala. Men så kommer det ändå ett avslag som så många förr.Vi låter det inte beröra som nämnvärt, då det redan är planerat och pratat om så går det inte att bara ta bort så där. Han ser fram mot det, det tror jag...men det lär visa sig om det ger honom något i slutändan. Upptäckte mer saker i helgen som tyder på att han behöver få vara i eget boende då jag upplever att han stör sig på sin lillebror, på mig och på omgivningen i övrigt. Kan inte sätta fingret på det så där direkt, kanske för att jag inte riktigt vill se det, önskade att det skulle göra skillnad att han bodde ex på internat och hade människor kring sig hela tiden. Kanske nya infallsvinklar skulle komma då och han skulle få nya insikter. Jag eller familjen kanske hämmar detta utvecklande arbete. Vill inte gråta över att det kanske är så att det är dax...dax för att se en annan värld och en med mig på avstånd..kanske är det nyttigt för mig och för honom att få distansen...jag kanske uppskattar det , han kanske uppskattar det mer.....några dagar / vecka så har det skola där till hösten...men det är inte klart än...svåra beslut att ta..att "flytta" hemifrån...internat är som en mild-mjuk-vaggande övergång mot eget boende.Tiden får visa!!Helenahttp://www.blogger.com/profile/03442410124903291282noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5975219153689301943.post-27303056160476545162012-05-29T04:09:00.001-07:002012-05-29T04:09:21.579-07:00loreen euphoria with lyrics<iframe allowfullscreen="" frameborder="0" height="344" src="http://www.youtube.com/embed/o4Zfl3SewPU?fs=1" width="459"></iframe>Helenahttp://www.blogger.com/profile/03442410124903291282noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5975219153689301943.post-74415778142028613282012-05-29T04:05:00.000-07:002012-05-29T04:05:17.208-07:00TänkvärtVisste du att de människor som verkar starkast är oftast de mest känsliga? Visste du att de människor som uppvisar mest vänlighet är oftast de som blir illa behandlad? Visste du att de som tar hand om andra hela tiden är oftast de som behöver det mest? Visste du att de 3 svåraste sakerna att säga är: jag älskar dig, förlåt och hjälp mig?Helenahttp://www.blogger.com/profile/03442410124903291282noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5975219153689301943.post-5756938247355610132012-05-29T04:02:00.001-07:002012-05-29T04:02:05.189-07:00Medvetet..Har jag inte bloggat, omedvetet så gick jag i väggen igen efter allt som varit under detta året. <div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="http://3.bp.blogspot.com/-swLlxuzrzlI/T8SrOs1ia8I/AAAAAAAABGo/AYsneBZwqHw/s1600/F%25C3%25A5r%2Bdu%2Bn%25C3%25A5g%25C3%25A9%2Bfisk.JPG" imageanchor="1" style="clear:left; float:left;margin-right:1em; margin-bottom:1em"><img border="0" height="278" width="327" src="http://3.bp.blogspot.com/-swLlxuzrzlI/T8SrOs1ia8I/AAAAAAAABGo/AYsneBZwqHw/s400/F%25C3%25A5r%2Bdu%2Bn%25C3%25A5g%25C3%25A9%2Bfisk.JPG" /></a></div>
Sonen har mått sämst kan jag ju säga, sen går det över på mig...när han mår bättre kan jag slappna av å då körde jag in i väggen...utmattad och depressiv. Tål ingenting, som att vara allergisk mot stress. Både pollen och stress...till båda krävs det antihistaminer. Kroppen skakar och musklerna krampar..sömnen infann sig inte de senaste veckorna. Vaknade till och kände mig bakis. Migrän, hjärtklappningar och minnesluckor. Sen ångest på det...dödsångest. Tänkte många tankar kring att hur enkelt att bli av med all ångest skulle vara, köra in i ett träd med bilen i 110 km/timme.Hade jag inte haft facebook och alla stödgrupper så hade jag inte orkar mera nu. Något som fick mig att gå¨upp på morgonen, det sista jag gjorde innan jag skulle sova facebokkade....idag äter jag antidepressiva igen, ångestdämpande, samma som min son....utmattad och vill inte gå ut. Vad är värdet i att myndigheter kör med utmattningsmetoden, inte ser eller förstår. Evigt kämpande, kamp om livet!! En rätt som alla andra har!!Helenahttp://www.blogger.com/profile/03442410124903291282noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5975219153689301943.post-57810926083540188072012-03-30T07:52:00.001-07:002012-03-30T07:53:43.096-07:00När orken tar slut.Sören Olofsson är krönikör för tidningen "Föräldrtakraft"..han sätter verkligen fingret på hur man känner sig som förälder när man är i min situation se <a href="http://www.foraldrakraft.se/articles/kr%C3%B6nikor/n%C3%A4r-orken-tar-slut#.T3Wr-gXhQvl.facebook">här; </a><br />
<br />
Vi står ut. Till sista droppen energi så försöker vi alltid att orka med allt som sker i våra liv. Men vad händer när orken ändå tar slut?<br />
<br />
Att leva med ett svårt sjukt eller handikappat barn innebär att man mellan varven fullständigt dräneras på energi. Det är ofrånkomligt. Även om man till synes har oändliga reserver att ta från så sinar även de lagren och vi behöver fylla på med ny kraft och ork.<br />
<br />
Tänk er att man sitter i en bil och kör på en sträcka mellan Ystad och Haparanda. Vi har inte hunnit halvvägs innan bensinlampan börjar blinka oroväckande. Men vi tycker att det är så viktigt att skynda fram så fort som möjligt, så vi väljer att sätta en plåsterlapp över lampan och då slipper se den. Vi kör vidare ett tag till.<br />
Plötsligt stannar bilen.<br />
Och då är det för sent att välja annorlunda.<br />
<br />
Det hjälper inte att vi då ska försöka åka lite långsammare och kanske stanna till vid nästa bensinmack. Bilen har redan fått nog. Den står stilla och orörlig och vägrar att flytta sig en enda meter till.<br />
Vi människor fungerar på samma sätt.<br />
Vi sätter plåsterlappar på våra varningslampor och försöker lite till.<br />
Men en dag väljer kroppen att stanna. Och då spelar det ingen roll att vi väljer ett långsammare tempo. Då är det redan för sent.<br />
<br />
Jag tror att vi individer behöver lära oss att oftare ta hand om oss själva.<br />
Vi behöver se våra personliga behov och ta dem på allvar. För den människa som inte har någon energi kan heller inte ge något till någon annan.<br />
På det sättet blir det faktiskt rent egoistiskt att försöka mer än vad vi orkar. I slutändan blir alla lidande av att vi försöker spela fullkomliga. De som behöver hjälp kan då inte längre få den, för vi som skulle ge den orkar plötsligt inte.<br />
<br />
Detta fenomen har drabbat mig då och då genom åren. Orken tar slut. Nu när det sker så försöker jag vara uppmärksam och se vad som håller på att hända innan det är för sent.<br />
Men jag skulle ljuga om jag sa att det är enkelt.<br />
Signalen att ta det lite varsamt med sig själv undviks genom att försöka stå ut lite till. Orka lite mer.<br />
Och plötsligt befinner man sig i en situation när kraften redan tagit slut.<br />
Och hur fyller man på ett lager som redan har tagit slut?<br />
Det är ju naturligtvis olika för alla människor. Unika individer har olika sätt att fylla på sina lager av ny kraft och energi. Hur fyller just du på i dina förråd?<br />
<br />
En inte alltför ovanlig känsla som drabbar många när man plötsligt känner behovet av att ta hand om sig själv är skam.<br />
Att erkänna att man behöver ta hand om sig själv ibland kan kännas skamligt, eftersom man som förälder tror att man borde ha all ork i världen att ta hand om sina egna barn. Funktionshindrade eller ej.<br />
Det jag menar är att det inte finns något dåligt eller skamligt i att ta hand om sig själv mellan varven. Tvärtom så är den en förutsättning att kunna vara en fortsatt god förälder till sina barn. Att älska sitt barn är att även kunna älska sig själv.<br />
<br />
Jag tror helt enkelt inte att det är möjligt att vara en bra förälder, lika lite som att vara en god partner eller medmänniska utan att någonsin fylla på med ny energi och kraft.<br />
Vi behöver det för att kunna orka igen. Och köra vidare på livets krokiga vägar.<br />
Det som är extra svårt för oss med handikappade barn och ungdomar är att låta oss själva få vara viktigast i våra liv, om än så bara för en liten stund.<br />
För vi ”borde” vara så mycket mer. Vi ”borde” vara tillräckligt starka för att klara av vad som helst, för våra barns skull.<br />
<br />
Jag kan inte nog understryka hur viktigt det är för föräldrar av både utvecklingsstörda och normalstörda att få chans att vila från allt ansvar någon stund. Att få fylla på med energi på det sätt som bäst passar den unika föräldern.<br />
Alla är olika – även föräldrar.<br />
En del behöver socialt umgänge. Andra total ensamhet. Dessutom är behoven olika beroende på var man befinner sig i livet.<br />
<br />
Men utan något bränsle alls så stannar ditt fordon. Din kropp säger plötsligt stopp – och då behövs betydligt större insatser än bara en liten stund för sig själv.<br />
Då är det redan för sent med den typen av kraftsamling.<br />
Då behövs starkare redskap.<br />
<br />
Under vissa perioder i vårt liv med vår fantastiska prins annorlunda så har behovet av att fylla på kraft varit stort.<br />
Då behövs medmänniskor. Då behövs resurser på fritids, kortis, kollo och avlastning av olika slag.<br />
Då behövs förståelse från omvärlden. Inte föraktfulla blickar och åsikter om att det skulle vara en brist på kärlek eller vilja att ta hand om sitt barn.<br />
Ibland behöver man bara få bryta ihop.<br />
För att därefter samla ihop bitarna och sätta dem på plats igen.<br />
Med ny kraft.<br />
Ny energi.<br />
Och med viljan och orken att möta framtiden med sina annorlunda prinsar och prinsessor.<br />
Det är de värda.<br />
Det är du värd.<br />
Ta hand om dig.<br />
<br />
Skrivet av Sören Olofsson och klipp in här för att påminna mig själv att ta hand om mig själv för att orka vara en förälder till min PRINS!!Helenahttp://www.blogger.com/profile/03442410124903291282noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5975219153689301943.post-1615113387430844512012-03-30T00:40:00.001-07:002012-03-30T00:40:25.434-07:00When you believe - Whitney houston and Mariah carey<iframe allowfullscreen="" frameborder="0" height="344" src="http://www.youtube.com/embed/xJFVY4lPEbA?fs=1" width="459"></iframe>Helenahttp://www.blogger.com/profile/03442410124903291282noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5975219153689301943.post-12042716470681521812012-03-09T04:23:00.001-08:002012-03-09T04:23:29.680-08:00Today My Life Begins - Bruno Mars (Lyrics) [HD]<iframe allowfullscreen="" frameborder="0" height="270" src="http://www.youtube.com/embed/sJ0uYpzf5XU?fs=1" width="480"></iframe>Helenahttp://www.blogger.com/profile/03442410124903291282noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5975219153689301943.post-12845935220527430332012-02-15T00:02:00.000-08:002012-02-15T00:02:13.126-08:00Hemma igen...Känner mer och mer att jag håller på att ge upp helt och hållet...sonen måste få må bra...men det känns inte som om någon bryr sig. Jag hör inte av mig till skolan mera, jag låter sonen få välja om han ska gå till skolan eller inte...tror han gör det för att slippa stå till svars för om han inte vill, har läst och försökt överväga för och emot. Nackdelar och fördelar kring att låta honom gå hemma istället för skolan. Vi har inga problem att ha rutiner hemma. Men att få in rutien att han ska vara på skolan den finns snart inte längre. <br />
<br />
"<i> Besparingarna i skolan på lärarassistenter och elev assistenter har än mer minskat dessa elever chanser att klara av skolan. Idag sitter många barn hemma istället för att vara i skolan, då skolorna inte klarar av att ge dem rätt form av undervisning. De är inskrivna i skolorna, vilka får skolpeng för dem, men de undervisas bara sporadiskt med hemundervisning. Om de har hemundervisning överhuvudtaget.<br />
Vem tar ansvaret för alla dessa barn? Politikerna blundar för det, skolorna mörkar att det är så illa, rektorer är ovilliga ta in oss med kunskapen och med insikt inifrån NPF spektrat för att kompetenshöja och utbilda sina lärare.<br />
Vad är felet? Prestige? Ovilja påvisa egen brist på kompetens? Skäms de över att ta in stöd utifrån när behovet ökar dagligen? Att inte ta in oss utbildande expertkonsulter för att styra upp och kvalitetssäkra utförandet, ge alla barn samma rätt till lika skola, är såväl ansvarslöst som ignorant!</i>Helenahttp://www.blogger.com/profile/03442410124903291282noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5975219153689301943.post-29714842055052225602012-02-10T00:18:00.000-08:002012-02-10T00:18:30.993-08:00Det vackraste jag har,,,<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="http://3.bp.blogspot.com/-5nHaGrCK1bI/TzTRsoSK_8I/AAAAAAAAA1w/yMaWA_pqua0/s1600/Alexander%2B7%2Bm%25C3%25A5nader.jpg" imageanchor="1" style="clear:right; float:right; margin-left:1em; margin-bottom:1em"><img border="0" height="320" width="194" src="http://3.bp.blogspot.com/-5nHaGrCK1bI/TzTRsoSK_8I/AAAAAAAAA1w/yMaWA_pqua0/s320/Alexander%2B7%2Bm%25C3%25A5nader.jpg" /></a></div><br />
Stod länge och titta på prinsen på morgonen när han sov...skulle jag tvinga honom till skolan eller skulle han få välja att må bra idag...men så klart skulle han få välja. Jag har gett upp!! Gett upp att försöka tro att man på skolan ska förstå, gett upp tanken att dom kommer att förstå!! Men jag har inte gett upp att älska det vackraste jag har, PRINSEN. Min älskade son, du ska må bra, du är så vacker och fin. <br />
<br />
Det finns en fin familj som jag börjat följa på facebook, de har en dotter som jag har lagt in flera filmer på i tidigare inlägg. Vilken familj, de har flera barn varav söta lilla Monalie 5 år med grav Autism. Han filmar och tar kort på henne hela tiden, har "nästan" glömt att ta bilder på prinsen. Det är så mycket enklare nu också. Så nu ska det bli bilder av min vackra prins.Helenahttp://www.blogger.com/profile/03442410124903291282noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5975219153689301943.post-40757484074479228822012-02-08T06:29:00.000-08:002012-02-08T06:29:02.136-08:00Då har man tagit kontaktSå kom äntligen meijlet om samverkan träff..men tyvärr fel datum. Jag har aldrig behövt ändra ett datum men det var det enda datumet som jag inte kunde inom radien av 1 1/2 vecka...så det blir i mitten på mars...det har alltså tagit få se nu..sen vi tog beslutet om att åtgärdsprogrammet skulle göras. 5 månader! Han har varit mycket hemma...jag slutade köra honom till skolan..det blev för jobbigt det också för sonen. Det är inte så det ska vara. Han ska ta bussen som det är tränat in, mötas av personalen, gå till skolan, sen går man igenom dagens schema. Läser av honom sen starta med den första lektionen...punkt!! Jag orkade inte heller sitta där på skolan 4 timmar och se på eländet.. o strukturen med stort "O"...röran och allt prat....ironi som saknar mening.<br />
<br />
Men nu så blir det av detta möte, med skolan. Kanske de kan få ordning på det sista året på gymnasiet så det blir ett bra avslut på den tiden. Igår bakade jag och prinsen..han blick följer varje rörelse jag gör, han kopierar och gör lika...han rör och rör...slickar och rör igen...snart är kaksmeten borta...men lite lyckas komma i formarna..muffins. Idag har vi varit och tittat på datorspel...lyckan är att hitta ett dator spel..men det funkar om vi inte gör det också. Han är nöjd ändå. Sen börjar han vrida på sig och vandra omkring i butiken..då är det dax att åka hemåt!! Det var den dagen det.Helenahttp://www.blogger.com/profile/03442410124903291282noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5975219153689301943.post-45090960583621536622012-02-03T01:15:00.000-08:002012-02-03T01:15:36.609-08:00Tystnaden...Det är så tyst så tyst...ingen hör av sig eller ingen bryr sig!! Tolkningen kan vara båda. Den 3 januari så hade vi vårt första möte för året med LSS Råd och stödteam. Före det så var jag tvungen att i alla hast skriva till Rektorn om åtgärdsprogramet då jag skulle på begäran från honom skriva ner Alex svagheter och styrkor. Det kändes lite som att han trampa mig på tårna...han har ju redan gått på skolan snart 3 år. Borde de inte veta vilka svagheter och styrkor min prins har. Nåja den 20/12 skicka jag iväg det till rektorn, fick ingen respons på det. Träffade sen Lss Råd & stöd den 3 januari, då det beslutades att de skulle samordna detta möte med skolan. Fortfarande inget!! 16 januari så får jag ett meijl från en av sonens mentorer på skolan, att hon missat det meijl som LSS skickat den 3 januari...bad så mycket om ursäkt för det. Hon informerade om att rektorn skulle åka borde den månaden den 17 eller 18 januari..hon visste inte säkert...hon är inte så känd för att komma ihåg damtum och dagar. Men hon trodde att han skulle återkomma den 27/1. Fortfarande inget från skolan eller LSS för den delen. Tänk om de ens kunde ana att vi väntar och väntar. Idag är det den 4/2 och vi väntar än. <br />
<br />
Jag han med några fler möten under januari också...visst är jag duktig...med assistansteamet och Försäkringskassan och Lss kommunen. Det är inlämnat ett papper om ansökan kring assitans för sonen, timmarna äro många ska jag säga. Just nu så läser jag på distans och tar lån för att orka med och vara tillgänglig för sonen. Men det är jag som får stå för fiolerna...CSN stöd...jag betalar för min egen hälsa och kommunen gör inget för att hjälpa mig här. Han kan inte vara på fritids, inte på kortids och inte på skolan..ingen erbjuder nåt!! Detta är Bodens kommun i ett nötskal. Jag har försökt att få kommunen att se hur mycket ansvar jag tar och vad jag får förska aför att de inte kan hjälpa till med individuella lösningar för sonen. De skulle ex kunna betala mig de timmar som han skulle varit på de olika ställena tex. Nämen vi bara väntar och det är så tyst kring allt...<br />
<br />
Jag kan väl känna att det varit en hel del möten och turer fram och tillbaka, sonen mår dåligt men mår bra hemma...men så fort man vidrör ämnet så blir han tvär och ledsen...nästa steg blir att få någon att skriva ut antidepressiva åt honom, det verkar inte hända att man ordnar med samtal för honom så han kan få bli av med all ångest, oror och depression. Man lovade det från LSS råd och stöd men ingen hör av sig...tystheten är STOR.<br />
<br />
Vi är hemma idag igen..han sover och sitter vid datorn..men idag ska vi både tvätta och laga mat ihop...så då får vi den dagen att gå utan att han ska känna sig helt värdelös..vilket han gör när han inte kan gå till skolan. Ryggen värker och halsen känns som sandpapper...trött av oro och trött för att ens lägga en tanke på skolan...Helenahttp://www.blogger.com/profile/03442410124903291282noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5975219153689301943.post-92204038773208024032012-02-03T01:01:00.000-08:002012-02-03T01:01:00.937-08:00Scott James - Through My Eyes - Autism Awareness 2011<iframe width="480" height="270" src="http://www.youtube.com/embed/UGCrzmJfwcE?fs=1" frameborder="0" allowFullScreen=""></iframe>Helenahttp://www.blogger.com/profile/03442410124903291282noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5975219153689301943.post-25050339622045891782012-01-09T07:38:00.000-08:002012-01-09T07:42:52.008-08:00Före och efter...Träffade LSS råd & stöd förra veckan..har haft träff med dem titigare med skolan och utan skolan. Sonen har och mår då och då väldigt dåligt, skolan ville inte fatta..dom la skulden på mig...LSS kunde inte se problemet...det var som en make over...helt plötsligt kändes som om de var med mig, som de förstog, med nickande huvuden for blickarna mellan varandra på mötet...Alex mådde bra...han hade varit med mig hemma hela julen och lovet...han prata och prata..osammanhängande men de fråga bra frågor å sen flöt det bara på...han kunde säga och beskriva bra, de har ju dessutom pratat med honom själv, nu överväger jag att han följer med på mötet med skolan för första gången...kanske, bara kanske kan skolan också skapa en bättre för förståelse för sonens skolsituation...miljön är det som "suger"...håller mina tummar och tår. Vet också att de kommande besluten kring sonen kan ha betydelse för våra liv, både sonens och mitt...vill att han ska vilja fortsätta leva och jag vill inte dö av stressen och sorgen över det faktumet. <div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="http://4.bp.blogspot.com/-C9uXbZVlguA/TwsJ-oJ4FaI/AAAAAAAAAvs/9Rc1-bG1F2s/s1600/Bild%25281%2529.jpg" imageanchor="1" style="clear:right; float:right; margin-left:1em; margin-bottom:1em"><img border="0" height="240" width="320" src="http://4.bp.blogspot.com/-C9uXbZVlguA/TwsJ-oJ4FaI/AAAAAAAAAvs/9Rc1-bG1F2s/s320/Bild%25281%2529.jpg" /></a></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="http://1.bp.blogspot.com/-TxmMGWYvsiw/TwsK3BHj2tI/AAAAAAAAAv4/MpYbTxerZG0/s1600/DSCN0764.JPG" imageanchor="1" style="clear:right; float:right; margin-left:1em; margin-bottom:1em"><img border="0" height="240" width="320" src="http://1.bp.blogspot.com/-TxmMGWYvsiw/TwsK3BHj2tI/AAAAAAAAAv4/MpYbTxerZG0/s320/DSCN0764.JPG" /></a></div>Helenahttp://www.blogger.com/profile/03442410124903291282noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5975219153689301943.post-38964866541316441572012-01-09T07:26:00.000-08:002012-01-09T07:26:38.981-08:00Nytt år nya motsättninga..,,,låter ju inte så omfamnande men det är så det är livet kring våra NPF barn, då menar jag inte med dom. Min unika kille tillför så mycket till mig som förälder och som person. Jag skulle inte vara den jag är idag med min kunskap och insikt kring detta med föräldraska till en son med NPF om jag inte fått ta del av det liv som är med honom...jisses, där stack den meningen iväg. Men så är det, man kan prata om, kring och under om detta funktionshinder...ett hinder är vad det är för våra barn. Skulle samhället visa större förståelse för dem så skulle det bli mer som en nedsättning av funktioner som de bär på men som vi ska hjälpa dem att överkomma de svårigheter som de blivit begåvade med.. <div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="http://1.bp.blogspot.com/-mP8udcyJ4n8/TwsF75NE5-I/AAAAAAAAAvg/74CirM33SHc/s1600/Bild%252853%2529.jpg" imageanchor="1" style="clear:right; float:right; margin-left:1em; margin-bottom:1em"><img border="0" height="240" width="320" src="http://1.bp.blogspot.com/-mP8udcyJ4n8/TwsF75NE5-I/AAAAAAAAAvg/74CirM33SHc/s320/Bild%252853%2529.jpg" /></a></div><br />
En liten bror som ser upp till Prins Alex, en bror som är annorlunda som en prins. Det är den beskrivningen som jag brukar ha gett till sonen sen han varit liten, idag är han 9 år och hans prins 19 år. Han ser inte honom som en prins idag mer som en Kung, kung på spela och veta saker som han inte ens hunnit lära sig om han inte haft sin STORA bror, Kungen på att spela alla spel, små spel, stora dator spel och kan läsa det mesta instruktionerna på engelska. Han äger!!<br />
<br />
Men så kommer det dagar när Kung Alex inte vill se åt sin bror, stressen och ångesten inte går att hantera, när den grova rösten är hög och arg. Han hinner inte..han har inte ätit, han har GLÖMT...trots hjälpmedel som Handi med bilder och text, det ringer och det tickar...när en aktivitet ska göras....så faller han in i sin värld av spel och musik på datorn att inget annat är viktigt alls. INGET alls. Men han är Kungen i alla fall..Helenahttp://www.blogger.com/profile/03442410124903291282noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5975219153689301943.post-82637246090339268792011-11-22T10:21:00.000-08:002011-11-22T10:21:00.424-08:00Att vara förälder på ett annorlunda vis..Jag har inte orkat vara här och skrivit om sonen eller annat som har med hans funktionsnedsättning att göra. Ibland önskar man att det kunde vara "normalt" i det onormala. Att samhället lyssnar, då menar jag alla som har med dessa personer att göra. NPF= Neurofunktionsnedsatta. Han har ett natal månader, snart ett år mått dåligt över skolans dåligt anpassade miljö. Han har inte varit medveten om att det varit just den som påverkat honom, men att det har varit något som inte varit bra, det känner då jag av. När man kommer hem och är arg, slår sig själv, skriker och gråter. Men sen att masken åker på när han går in genom skolans dörrar. " Men han som var så glad idag"..prata med alla...gått med lätta steg och skrattat åt saker.."sover han ordentligt"?...går han och lägger sig på kvällen?<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="http://4.bp.blogspot.com/-z-1KkkmburM/TsvnWhmcMWI/AAAAAAAAAnw/Du6-CQAp_hA/s1600/spirituality.jpg" imageanchor="1" style="clear:left; float:left;margin-right:1em; margin-bottom:1em"><img border="0" height="215" width="320" src="http://4.bp.blogspot.com/-z-1KkkmburM/TsvnWhmcMWI/AAAAAAAAAnw/Du6-CQAp_hA/s320/spirituality.jpg" /></a></div><br />
Jag svarar inte på frågorna, som borde svara för sig själv. Han mår dåligt av den miljö han befinner sig i på skolan. Varför vill ingen tro mig. Bekräftelsen kom från psykologen som äntligen gett oss en tid för samtal. En första bedömning..jo han mår inget bra...vi ska nog träffas igen snart..men vi har inga tider förrän efter jul....-ja, jo då är det bara vänt..men vad ska vi göra under tiden....men jag blev trodd att sonen tar på sig masken på skolan och lägger bort den hemma....Nu blev jag trodd som förälder...men det tog 1 år för det!!Helenahttp://www.blogger.com/profile/03442410124903291282noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5975219153689301943.post-66147836673646592032011-10-12T04:15:00.000-07:002011-10-12T04:24:43.191-07:00Myrstegen<a onblur="try {parent.deselectBloggerImageGracefully();} catch(e) {}" href="http://2.bp.blogspot.com/-cllrDh6xnI8/TpV49SVxCeI/AAAAAAAAAdM/dk283T4f57s/s1600/ant_41058516.jpg"><img style="float:left; margin:0 10px 10px 0;cursor:pointer; cursor:hand;width: 320px; height: 311px;" src="http://2.bp.blogspot.com/-cllrDh6xnI8/TpV49SVxCeI/AAAAAAAAAdM/dk283T4f57s/s320/ant_41058516.jpg" border="0" alt=""id="BLOGGER_PHOTO_ID_5662565100778752482" /></a><br />I våran värld av autism, i våran tid med autism...går allt med myr steg. Saker tas bort, saker kan sättas till..men det går med små, små steg. Idag så är sonen hemma igen, har slutat räkna. Träff idag med LSS Råd & stöd...bra möte, många nickande huvuden, förståelsen är stor!! Skön och behaglig pratstund. Allt slutade med att försöka få Kommunens LSS att kika på möjligheter att få stöd i att ta sig till skolan, vara med honom på rasten och lunchen, sen se till att han tar sig hem utan att han får ångest attacker. Men så är beslutsfattaren på ledigt till på fredag, så då får vi ta det bakvägen..ska träffa LSS i morgon med en ledsagare för att gå igenom timmar och när, var, hur han ska förgylla sonens vardag/aktiviteter. Så när man själv är på hugget och ta stora, steg så får man ta myr steg ändå, all energi finns ju nu...suck det är bara avvakta och försöka bolla iden med handläggaren istället, men hon kan inte ta några beslut alls. Hoppas hon kan lägga fram det lite innan. Nåja, nåja..huvudsaken sonen får må bra..annars får vi komma på med andra lösningar.Helenahttp://www.blogger.com/profile/03442410124903291282noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5975219153689301943.post-72920759184070527702011-08-09T06:54:00.000-07:002011-08-09T06:54:13.286-07:00Monalie 13 ( Autism )<iframe width="425" height="344" src="http://www.youtube.com/embed/2rGLLxol5ZE?fs=1" frameborder="0" allowFullScreen=""></iframe>Helenahttp://www.blogger.com/profile/03442410124903291282noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5975219153689301943.post-61981596926740296602011-08-09T06:53:00.000-07:002011-08-09T06:53:35.944-07:00Monalie 15 ( Autism )<iframe width="425" height="344" src="http://www.youtube.com/embed/HKjTryGhdko?fs=1" frameborder="0" allowFullScreen=""></iframe>Helenahttp://www.blogger.com/profile/03442410124903291282noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5975219153689301943.post-13441203326523272242011-07-18T01:10:00.000-07:002011-07-18T01:31:28.275-07:00Mer & MerLäste i dagens tidning om en kille från Piteå som "fick en andra chans"...hela livet har nästan gått innan han fick sin diagnos. ADHD med dyslexi. Först på gymnasiet så förtog en lärare som gått en kurs, att något var fel. Lyssna på dom orden "EN LÄRARE SOM GÅTT EN KURS"...denna kille hade alltså tur att träffa denna lärare som gått denna kurs. Då var det liksom för sent att få den rätta hjälpen, det går liksom inte att ta igen förlorad tid på det viset...hela grundskolan...flöt bort som en liten drivveds bit! Först när någon fann den vid strandens kant så ville man veta dess livsöde. <br /><br />man vill bara kräkas. Att hitta arbete är inte att prata om när man missat hela grundskolan..han var en siffra i arbetslösstatistiken. Praktiker, arbetsmakrnadsåtgärder. Helt bortkastad tid när man borde ha fokuserat på denna killes förutsättningar istället. Hans dåliga självförtroende cementerades djupt, ett meningslöst liv, hopplöshet!! Hela livet var fokuserat på det han INTE kunde, istället på det som han kunde. <br /><br />Han hamna på samhall, ändstationen för många som inte passar in i arbstlivet!! Den vändning som han då fick med sig var att MAX samarbetade med samhall, så han fick arbeta som serveringsvärd på max restaurang i Piteå. Dom riktade in sig på att ta reda på vad han kunde göra och utifrån det se vad som kunde passa. Vilken grej!! Man använde färgkoder istället för text, osv.<br /><br />Det som också gjorde att han sen fick fast anställning där, egen inkomst och chans till ett eget liv.Han fick sen även åka till Bryssel för att berätta om projeketet med den lyckade utgången som gav honom livet tillbaka, en värdig människa ett liv. Han skulle berätta om det för arbetsutskottet, med tolk så klart. Vilken grej, man vill bara gråta!! Underbart!!Helenahttp://www.blogger.com/profile/03442410124903291282noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5975219153689301943.post-11081470541068607472011-07-04T00:04:00.001-07:002011-07-04T00:18:25.543-07:00Första dagen<a onblur="try {parent.deselectBloggerImageGracefully();} catch(e) {}" href="http://4.bp.blogspot.com/-Doh-33Z73Tg/ThFpN50V_8I/AAAAAAAAAY8/--emweWtBDc/s1600/Alex%2Bg%25C3%25A4dda.JPG"><img style="float:left; margin:0 10px 10px 0;cursor:pointer; cursor:hand;width: 240px; height: 320px;" src="http://4.bp.blogspot.com/-Doh-33Z73Tg/ThFpN50V_8I/AAAAAAAAAY8/--emweWtBDc/s320/Alex%2Bg%25C3%25A4dda.JPG" border="0" alt=""id="BLOGGER_PHOTO_ID_5625393097142042562" /></a><br />Sommararbetet började bra måste jag säga. Med en massa förberedelser så hoppas jag att det klaffar. Förra året var sonen på SAVO, en skyddad verkstad för utvecklingstörda. Första sommaren gick väl ganska bra. Trodde i mitt inre att om han bara fick lära känna miljön, det var ju i alla fall förstå-sig-på-are där, trodde jag!!Men tydligen var jag för naiv, igen. Det fanns inte många som visste vad funktionshindret var eller hur man skulle hantera det, man bara gapar. Skrev ett långt meijl till de som skötte sommar arbeterna i kommunen. Fick aldrig något svar, så det föll bort med tiden. så förra sommaren söker vi ånyo sommararbete till honom..får samma!! Kan man fatta, är det något galet i kommunen eller är det så att man gärna samlar samma kategorier under samma tak.Bara för att man har en diagnos...självklart att man ska vara på SAVO. Unrar vad ordet SAVO står för...,speciellt-avtrubbade-vanställda-oganiseringslösa, individer eller?? <br /><br />Jag pratar med kvinnan som har hand om detta ärende i alla fall, så säger kvinnan att hon läste mitt mejl men att hon inte hörde av sig direkt så tänkte hon att det skulle hon ta tag i denna sommar. Men herre gud kvinna, vet du hur många tragiska ord det var på samma gång. Kommunen måste väl för fasiken höra av sig när man meijlar dem om en sådan här sak som är mycket allvarlig. Man kan inte fatta det, hakan faller inte längre ner...man bli luttrad av allas o förståelse. <br /><br />Nu blickar vi framåt från detta misslyckande som min son fick bära pga av denna okunskap. Det flyttar hit en kvinna från Gällivare till Övre Svarlå, och registrerar ett företag och anmäler att hon vill ha ungdomar med NPF hos sig där på landet för att hjälpa till med enkla sysslor. Jag jublar. Hon har själv en son som har AS. Hon tycker det ska bli så roligt att få träffa min son..tänk om det skulle finnas fler som henne. Hjärta henne!! <br /><br />Idag åkte sonen iväg till Övre Svartlå med färd tjänst, som vanligt går det inga bussar på sommaren. Nu håller jag både tummar och tår för att det ska bli en upplevelse och inga misslyckanden detta år. Bara sommarkul och mys!!Helenahttp://www.blogger.com/profile/03442410124903291282noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5975219153689301943.post-69144183793107799792011-06-13T03:32:00.000-07:002011-06-13T03:45:51.865-07:00En bra dag är en fin dag...Helgen har gått i lugnets tecken. Alex har mått bättre å bättre, i hemmets lugna vrå. Ibland önskar man att man kunde bo <span style="font-style:italic;">"I en annan del av Köping".</span> Liksom i en del av en stad där förståelsen för dessa personer var stor och alla insatser verkligen var en rätt. Den rätten lagen säger att de ska ha..så enkelt det skulle vara då. Man skulle inte ens behöva fundera kring hur det ska gå eller sluta. <br /><br /><span style="font-style:italic;">-Ett recept finnes att hämtas ut på apoteket för er</span>...som när man får ett sms att nu har ditt paket kommit, visa bara upp sms:et i kassan.Lätt som en plätt. Inga oroligheter eller ångest attacker alls. Lugnt å still.<br /><br />Men idag är en bra dag, en fin dag...vi bara är..Handifonen ringer om de olika aktiviteterna som han ska komma ihåg, han gör dem utan att jag säger något. Han bara gör...just idag har jag mycket lust och energi..vill göra och skapa ett nytt schema/almanacka inför den kommande skolstarten..ja precis 10 veckor i förväg! <br /><br />Det är så livet är för oss, flera veckor i förväg ska jag tänka och känna vad som kommer då. Ibland får man förbereda och schemalägga i månader före..men aldrig säga något förrän den dagen....idag är en fin dag!!Helenahttp://www.blogger.com/profile/03442410124903291282noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5975219153689301943.post-28178500135486466612011-06-08T00:52:00.000-07:002011-06-08T01:12:14.258-07:00KokongenGråten är en städig följeslagare och kommer precis när den själv behagar, vilket många gånger behövs. Den sorg jag bär på idag måste jag komma igenom, en sorg över att se sitt barn må som han gör och komma till någon sorts acceptans med att det är så. Men det är svårt. Jag vill nysta upp den kokong han spunnit..en skör bubbla av tunna silkesmjuka trådar...<br /><br />Igår var en bra dag, han kom ut ur sin kokong, äntligen. Men för hur länge? Vi åkte på stadsbesöket, han sitter i bilen bredvid mig. Jag kan inte sluta tänka när jag ser hur hans huvud är ner böjt.Han ord ...- jag ska nog inte leva så länge till..klumpen i magen dunkar och jag känner en dov känsla av att vilja kräkas.<br /><br />Försöker vifta bort det med att sätta på stereon. Musik det tycker han mycket om. Farser och roliga skämt går han igång på. Det är som om han liksom finner ett lugn i att det finns de som gör "bort" sig för att göra honom glad. Han kommer ur kokongen mer och mer ju närmare staden vi kommer. Vi har lagt upp några saker som ska göras sen hem. Banken, Games och äta mat på Max. De återkommande schemana som hela tiden ska upprepas och påminnas om. Trots de stor problem vi får med att hitta parkering och att en "gubbe" snor våran parkering mitt framför ögonen. Han tittar på mig för att se hur jag ska reagera. Han brukar göra det för att se hur han ska reagera på det hela..shit..jag blir sur och irriterad..han visar samma sak. Jag samlar mig och tänker...tänker...tänker...<br /><br />Det måste ju finnas fler ställen i stan för parkering..jo, jag vet..vid kyrkan!! När vi kommer till Banken så är den stängd..dom har ändrat öppet tiderna..är inte det typiskt. När vi för en gång skull ska på banken. Tacka vet jag Internet, vilket är ett otroligt bra sätt för min son att göra sina bank ärenden vid. Måste tänka ut något snabbt och försöka undvika kommentera..tänk positivt..tänk MAT...ja Max är det bästa han vet. Likt en magnet så drar vi oss mot restaurangen. Härligt lite folk och ingen kö..vilket läge vi fick av den starten. <br /><br />Ser sonen sitta framför mig vid bordet, trycka i sig hamburgaren..tänker..det här älskar du!! Tänker inte alls på att dressingen rinner ner för mungipan..eller att han smackar när han tuggar. Han är min son. Jag ler...han ler...men han vet inte varför han gör det för att jag gör det!!<br /><br />Sen blir det banken...väntan är olidlig...men detta krävde ett bankbesök..Godmanskap...det är som om man ska krångla till det lite extra när ens son fyllt 18 år. En stor man i en liten kropp. Helt plötsligt är han en person med funktionsnedsättning..som ska klara allt själv. Enligt samhället så skulle han gått till Max, beställt den där lunchen..utan att veta hur man ska föra sig kring andra människor. Skulle han gått till banken, suttit å väntat 1 timme...20 minuter och 15 sekunder för att ens komma fram till kassören. Sen stå där framfrö en helt okänd kvinna, berätta om sitt ärende...i ytterligare 1 timme och 2 minuter och 15 sekunder. För honom innebär det en katastrof i tålamod, som han inte besitter.<br /><br />Ingen vet om det, ingen ser det..ingen kan ana att denna långa, skäggiga, blonda killen med den mörka rösten. I sin kokong är han bara så liten i en stor värld!!Helenahttp://www.blogger.com/profile/03442410124903291282noreply@blogger.com0