Jag har inte orkat vara här och skrivit om sonen eller annat som har med hans funktionsnedsättning att göra. Ibland önskar man att det kunde vara "normalt" i det onormala. Att samhället lyssnar, då menar jag alla som har med dessa personer att göra. NPF= Neurofunktionsnedsatta. Han har ett natal månader, snart ett år mått dåligt över skolans dåligt anpassade miljö. Han har inte varit medveten om att det varit just den som påverkat honom, men att det har varit något som inte varit bra, det känner då jag av. När man kommer hem och är arg, slår sig själv, skriker och gråter. Men sen att masken åker på när han går in genom skolans dörrar. " Men han som var så glad idag"..prata med alla...gått med lätta steg och skrattat åt saker.."sover han ordentligt"?...går han och lägger sig på kvällen?
Jag svarar inte på frågorna, som borde svara för sig själv. Han mår dåligt av den miljö han befinner sig i på skolan. Varför vill ingen tro mig. Bekräftelsen kom från psykologen som äntligen gett oss en tid för samtal. En första bedömning..jo han mår inget bra...vi ska nog träffas igen snart..men vi har inga tider förrän efter jul....-ja, jo då är det bara vänt..men vad ska vi göra under tiden....men jag blev trodd att sonen tar på sig masken på skolan och lägger bort den hemma....Nu blev jag trodd som förälder...men det tog 1 år för det!!
