Sonen har haft så svårt att åka till sin skola under några månader. Han började gymnasiet 2010 och den första terminen, som alla vet med eller utan funktionshinder, är besvärlga. Men den gick relativt smidigt, trots okunskapen om funktionshinder bland pedagogerna. Sonen har gått inom särskolan sen han var 4 år, i en liten grupp på små skolor. Gymnasium är stora skolmiljöer och många bullriga och oroliga tonåringar befinner sig under samma tak. likt en kokande gryta med knäck.
Man får stå och passa så det inte kokar över eller kokar tort. Kampen att han ska få samma förutsättningar som andra barn och ungdomar i vårt samhälle, är hård och tuff. De 12 år han varit i kommunens händer, har varit krokig och mycken sorg har vandrat i vårat hem. Hel tiden ska det gå upp och ner, men vanliga ungdomar kan man prata lite, sätta ord på saker...men när min son ska sätta ord på sina känslor så kommer de fram i form av att försöka hitta objekt att få ut ilskan mot. Det handlar ändå inte om det som saken gäller. Igår var det "kuk-bussen" som kom en 1/2 minut sent, eller den jävla kylan som fick hans ben att frysa fast vid busskuren.
"Kuk-bussen" var symbol på att skolan funkar dåligt, alla intryck som gör honom sömnlös på nätterna och trött hela dagarna. Motivationen som tryter och lusten till att leva kommer upp.
Kan nog inte räkna hur många timmar jag suttit med bilder, ritat och pratat fram ord som skulle kunna tänkas passa in på de känslor som finns inne i kroppen, som bara vill ut. Men hur gör man, när liksom hjärnan styrs av "någon" annan. En slag "hobb" som trummar innanför pannans cortex. Den centra i hjärnan som styr impulserna.
jag är ju jätteglad att "kukbussen" inte åkte på en smäll. Den enda gången han gjort ett agerande utåt, var när han körde huvudet i väggen för att mildra hoben att hamra så mycket. Vad gör man med saker som känns men inte syns?
Varje termin har man bytt lärare och plockat bort elevassistenter, vilket förstås skapat större belasning för gruppen han går i. Men också för den lärare som man tar in. När jag, vet inte talet i orningen, men åter befinner mig vd hans sida på skolan. Träffar en glad, klämkäck, grunskolelärare som fått fast tjänst på skolan för gymnasieelever. vill jag inte ta av henne glädjen för ögonblicket och börja med att fråga ut henne om erfarenhet och kunskaper i funktionshindret autism. Det liksom ligger där på tungan, men bestämmer mig för att avvakta tillfället. Hon känner säkert en viss oro ändå när jag sitter där för att "kolla" in sonens reaktioner. Allt går bra, vilket det ofta gör i såna här stunder. Men får sen ett tillfälle och fråga om hennes erfarenheter över en kopp kaffe. Men nä, ingen, men att hon hoppas på någon slag fortbildning från skolans håll. Saken är den att det skulle hon fått från början tycker man, finns det ingen som helst tanke åt att man i alla fall har "erfarenhet", innan man får tjänsten, eller har systemet gått över till: Bara man är "klämkäck" så låter man sånt passera. Vet inte vilka ord man ska sätta på den känslan jag känner just nu!!Altt jag vet är att sonen tappat motivationen.
Enligt en lärare så har han inte det, han arbetar på bra!! Men varför vill han inte åka till skolan då? Jag får väl grubbla på det en natt till, som så många andra. det ligger ljupt rotade dessa nätter, liksom en vana att ta allt på natten. när man vaknar där kring 02.00, sätter tankarna igång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar