...det fortsätter

När jag beskriver min situation för andra är för att hjälpa och stötta i den sorg man får när man har ett barn med Autism. För det var verkligen en sorg, inte bara personligt utan även för sonen. Att inte vara som andra eller ha samma förutsättningar som andra barn. Att inte ha förmågan att förstå omvärlden.

Att gå hem den där dagen när vägning och mätning var färdig, så kände jag mig inte hörd. BVC ska vara till för att stötta och lyssna på föräldrana när de kommer med en oro för barnet.
Men så¨flyttade vi till ett annat område i stan och bytte vårdcentral, på gott och ont. Men mest på gott för oss. En urgullig BVC sköterska, lugn och hon såg mig som mamma och sonen som barnet. När jag berättat min oro om hur Alex inte riktigt verkade närvarande eller som om han inte lyssnade. Så var det som om hon förstog direkt och sa med lugn ton;"Det här ska vi lösa, jag ska berätta för läkaren om hur ni upplever Alex. Sen skickar jag en tid för ett besök hos honom åt er, känns det bra?"

Dagarna gick som i "slow motion", tankarna snurrade i mitt huvud, varför får jag inte ögonkontakt med Alex? Hör han vad jag säger? Har han problem med hörseln eller?
Men så kom kallelsen för ett läkarbesök, vi var mitt i inskolning på dagis och jag skulle börja ett nytt arbete. Läkaren som var en helt underbar äldre herre, titta på Alex med sina blå ögon,prata inte med honom bara såg. Observerade honom hela tiden han prata med oss om hur vi upplevde Alex. Vad har man för referenser på första barnet, inga, men att få sitta där och berätta om oron och funderingarna, frågorna kändes så otroligt lättande.

Läkarummet såg ut som vilket läkarum som helst, men inte efter några minuter. Alla grejor som fanns i rummet låg spridda över hela golvet på bara några minuter hade Alex vänt upp och ner på hela rummet. Från en sak till en annan, han undersökte och tittade på allt. Det är inte konstigt kan man tycke, men allt skedde på några få minuter. Läkaren sa inget, bara observerade Alex framfart i rummet. Efter en timme så frågade läkaren efter några beskrivningar hur han upplevde Alex; -Hur känns det nu när vi suttit här och pratat? Hur tycker ni att det jag säger låter? Verkar det vettigt det jag säger? Upplever ni som jag att Alex inte kan leka med en sak i taget?!

Tankarna gick som i tuggummi i mitt huvud, vad menade han? Vad var det som han ville få oss att säga eller se?