I mitten av oktober föddes min prins, Prins Alex. Det var en underbart solig dag, den första snön kom och många körde med sommardäck fortfarande. En helt okomplicerad förlossning. Jag har tänkt ofta på om det någon gång under graviditeten varit något fel. Det är mitt första barn och det fanns en hel oro över om något kunde gå snett, men det gjorde det inte. Men vem gör inte det? Jag gick inte ens över tiden, vattnet gick inte före eller jag var helt frisk genom hela graviditeten.
Men så föddes du den där höstdagen i oktober, du vägde 3.610g, och var det vackraste jag sett. Jag fick en liten dipp på sjukhuset efter 3 dagar, då låg man på sjukhus i 5 dagar som minst. Ledsen att något skulle vara fel på dig eller om jag skulle klara av föräldraskapet. Jamen ni vet, dög jag som mamma. Amningen gick inge bra, 6 månader ammade jag honom. Pigg och glad, gick upp i vikt och inget att anmärka på sa distriktbarnmorskan.
När han var ca 7 månader, efter MPR sprutan fick han en rejäl förkyning som ändrade karaktär hela tiden. Först snuvig och hostig, sen magsjuk, sen en massa blåsor i mun och på händer och fötter. Det sista som var att han fick öroninflammation, det rann ur öronen och han hade ont i halsen. Trodde aldrig att han skulle bli pigg och glad igen. Det var jobbiga veckor, för jag kommer så väl ihåg att vi åkte iväg på en bilfärd ner till södra sverige i anslutning till sprutan på BVC.
Hela resan spydde han och ville inte äta. Vi åkte till en vårdcentral när vi kom fram och försökte förklara sjukdomsförloppet. Pga av blåsorna fick vi gå in bakvägen för dom trodde det var vattkoppor. Men så efter några timmars undersökning så kom dom fram till att det kunde handla om öroninflammation som satt sig på balansnerven, därav kräkningar. Vi fick pencillin, men den tog liksom inte. Han hade hög feber och var så trött och sov när han inte spydde eller skrek. Vi kontakta vårdcentralen igen, men dom ville att vi skulle ha tålamod och vänta. Efter några veckor och en massa oro, så blev han bättre och bättre.
Ett nytt besök på BVC som för att kolla att han börjat gå upp i vikt igen efter sjukdomen. Det var på väg uppåt, jag unde pusta ut. Nu var han 9 månader och vi funderade på att skriva in honom på dagis. Det var här som jag började känna oro. Han ville inte titta på mig som han brukade, han låg mest stilla på golvet eller satt. Prova inte ens att försöka resa sig mot något. Han hade tidigare sagt "mam", "pa" och "macka"men nu var han mest bara tyst?? Det kom en krypande oro i magen, ska han inte säga något snart.
Jag beskrev det hela för BVC sköterskan, hon prova boel testet (en bjällra för att se om barnet vrider huvudet dit ljudet kommer ifrån) men ingen reaktion,för andra gången, men hon tyckte inte vi skulle oroa oss än då sjukdomen säkert fått honom ur balans, utvecklingsmässigt.??
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar