Första julen med Prinsen

liten en på 1 år, sitter som en liten buddah i mammas trygga famn. Alex kände sig aldrig trygg med någon annan än mig. Våra blickar möttes sällan, men jag visste vad han ville i alla fall, kroppspråket och ljuden kom allt tätare ( öhh, öhh, mi, mi). Den julen när saker redan "ploppat" upp i min mamma knopp, oron ville liksom tränga sig på i julglädjen. Denna jobbiga känsla av att "något" inte var som det skulle, men vad var det. Frustrationen ville liksom eskalera i takt med att man jämför sitt barn med ett annat, för att se att de följer samma spår.

Alex hade redan två kusiner som denna jul var på besök, en av dem var lika gammal som honom själv, skillnaderna var redan stora. Som föräldrar jämför man sina barn så otroligt mycket, vilket är så urbota dumt. Men man förstår inte bättre som nybliven förälder till sitt första barn, är minsta lilla steg i rätt riktining som en gudagåva. Man sitter och pratar, duttar och gullar. Alex satt som hopsjunken i sin babysitter, blicken var liksom slö, ju längre kvällen led så blev han än mer okontaktbar. ( idag skulle jag vet att det det hängde ihop sig med att intrycken blev för många). Tröttheten kom alltid som en explosion, tvärt och häftigt. Han kunde gråta och gnälla i flera timmar...magknip? Tröttheten som gick över till något som man inte kunde ta på...man gick och vanka i timmar, masserade magen och allt som sprattlade på honom.( babymassagen funkade inte?) Men nej, han var otröstlig.

När tystnaden och lugnet börjat lägga sig, var jag för trött för att sova...satt ofta i mörkret och stirra ut mot gatlyktans sken. Huvudet var helt tomt.