strax därpå jag skrivit det inlägget började jag "sörga" igen...men va fan...herregud han är 18 år idag och det har gått bra för honom, med min hjälp så klart. Men vad ska man säga när man återkommer liksom en dinosaurie, tillbaka i tiden. Tiden då Alex var som "jobbigast" och inte ens jag fatta vad som var på gång eller vilken utgång det skulle bli. Så nu är det bara att springa loppet. Jag bestämde mig tidigt att jag skulle skriva om detta för att kunna bearbeta och gå vidare, men även påminnas om den period i livet då allt i föräldraskapet förändrades. Och då snackar vi "big time". Men då ska jag ta sats och fortsätta skriva om hur det var för mig, för jag var verkligen ensam om denna sorg. Han pappa freakade ut och drog sig inom sitt skal, vilket jag tycker många män gör i alla fall. Men jag kommer så väl ihåg hur han liksom satte sig med händerna inflätade i håret ..._ hur kunde detta hända, min son, som jag tänkte spela fotboll med...nu går ju inte det...
Det är mycket som inte skulle gå även med ett normalstört barn, jesus, skärp dig tänkte jag. Jag kan bli så där ibland, är väl luttrad av barndomen själv. Nu är han vår son och han kommer att behöva träna på en massa saker även om det inte är fotboll...
Hej!
SvaraRaderaJag känner igen så mycket av det du skriver.
Jag har en dotter som nu är 21 år och så kul att hitta en blogg med ett vuxet barn också. Gillar visserligen att känna igen mig hos andra mammor också som skriver om sina små barn, men nu ser jag framemot att läsa om din 18-åring! Kram!
Vad roligt att du tycker det, det är verkligen på tiden att skriva om detta kring min son. Min erfarenhet i dag är att det törstas efter erfarna föräldra som berättar och skriver om sina "barn" och många som behöver få tips och råd vid olika tillfällen. Ett stöd som saknas på lansting och kommun. Tack för att du vill kika in och läsa.
SvaraRadera