Ett annorlunda föräldraskap

Före och efter...

2012-01-09T07:38:00.000-08:00

Träffade LSS råd & stöd förra veckan..har haft träff med dem titigare med skolan och utan skolan. Sonen har och mår då och då väldigt dåligt, skolan ville inte fatta..dom la skulden på mig...LSS kunde inte se problemet...det var som en make over...helt plötsligt kändes som om de var med mig, som de förstog, med nickande huvuden for blickarna mellan varandra på mötet...Alex mådde bra...han hade varit med mig hemma hela julen och lovet...han prata och prata..osammanhängande men de fråga bra frågor å sen flöt det bara på...han kunde säga och beskriva bra, de har ju dessutom pratat med honom själv, nu överväger jag att han följer med på mötet med skolan för första gången...kanske, bara kanske kan skolan också skapa en bättre för förståelse för sonens skolsituation...miljön är det som "suger"...håller mina tummar och tår. Vet också att de kommande besluten kring sonen kan ha betydelse för våra liv, både sonens och mitt...vill att han ska vilja fortsätta leva och jag vill inte dö av stressen och sorgen över det faktumet.

Nytt år nya motsättninga..

2012-01-09T07:26:00.000-08:00

,,,låter ju inte så omfamnande men det är så det är livet kring våra NPF barn, då menar jag inte med dom. Min unika kille tillför så mycket till mig som förälder och som person. Jag skulle inte vara den jag är idag med min kunskap och insikt kring detta med föräldraska till en son med NPF om jag inte fått ta del av det liv som är med honom...jisses, där stack den meningen iväg. Men så är det, man kan prata om, kring och under om detta funktionshinder...ett hinder är vad det är för våra barn. Skulle samhället visa större förståelse för dem så skulle det bli mer som en nedsättning av funktioner som de bär på men som vi ska hjälpa dem att överkomma de svårigheter som de blivit begåvade med..

En liten bror som ser upp till Prins Alex, en bror som är annorlunda som en prins. Det är den beskrivningen som jag brukar ha gett till sonen sen han varit liten, idag är han 9 år och hans prins 19 år. Han ser inte honom som en prins idag mer som en Kung, kung på spela och veta saker som han inte ens hunnit lära sig om han inte haft sin STORA bror, Kungen på att spela alla spel, små spel, stora dator spel och kan läsa det mesta instruktionerna på engelska. Han äger!!

Men så kommer det dagar när Kung Alex inte vill se åt sin bror, stressen och ångesten inte går att hantera, när den grova rösten är hög och arg. Han hinner inte..han har inte ätit, han har GLÖMT...trots hjälpmedel som Handi med bilder och text, det ringer och det tickar...när en aktivitet ska göras....så faller han in i sin värld av spel och musik på datorn att inget annat är viktigt alls. INGET alls. Men han är Kungen i alla fall..

Att vara förälder på ett annorlunda vis..

2011-11-22T10:21:00.000-08:00

Jag har inte orkat vara här och skrivit om sonen eller annat som har med hans funktionsnedsättning att göra. Ibland önskar man att det kunde vara "normalt" i det onormala. Att samhället lyssnar, då menar jag alla som har med dessa personer att göra. NPF= Neurofunktionsnedsatta. Han har ett natal månader, snart ett år mått dåligt över skolans dåligt anpassade miljö. Han har inte varit medveten om att det varit just den som påverkat honom, men att det har varit något som inte varit bra, det känner då jag av. När man kommer hem och är arg, slår sig själv, skriker och gråter. Men sen att masken åker på när han går in genom skolans dörrar. " Men han som var så glad idag"..prata med alla...gått med lätta steg och skrattat åt saker.."sover han ordentligt"?...går han och lägger sig på kvällen?

Jag svarar inte på frågorna, som borde svara för sig själv. Han mår dåligt av den miljö han befinner sig i på skolan. Varför vill ingen tro mig. Bekräftelsen kom från psykologen som äntligen gett oss en tid för samtal. En första bedömning..jo han mår inget bra...vi ska nog träffas igen snart..men vi har inga tider förrän efter jul....-ja, jo då är det bara vänt..men vad ska vi göra under tiden....men jag blev trodd att sonen tar på sig masken på skolan och lägger bort den hemma....Nu blev jag trodd som förälder...men det tog 1 år för det!!

Myrstegen

2011-10-12T04:15:00.000-07:00

I våran värld av autism, i våran tid med autism...går allt med myr steg. Saker tas bort, saker kan sättas till..men det går med små, små steg. Idag så är sonen hemma igen, har slutat räkna. Träff idag med LSS Råd & stöd...bra möte, många nickande huvuden, förståelsen är stor!! Skön och behaglig pratstund. Allt slutade med att försöka få Kommunens LSS att kika på möjligheter att få stöd i att ta sig till skolan, vara med honom på rasten och lunchen, sen se till att han tar sig hem utan att han får ångest attacker. Men så är beslutsfattaren på ledigt till på fredag, så då får vi ta det bakvägen..ska träffa LSS i morgon med en ledsagare för att gå igenom timmar och när, var, hur han ska förgylla sonens vardag/aktiviteter. Så när man själv är på hugget och ta stora, steg så får man ta myr steg ändå, all energi finns ju nu...suck det är bara avvakta och försöka bolla iden med handläggaren istället, men hon kan inte ta några beslut alls. Hoppas hon kan lägga fram det lite innan. Nåja, nåja..huvudsaken sonen får må bra..annars får vi komma på med andra lösningar.

Monalie 13 ( Autism )

2011-08-09T06:54:00.000-07:00

Monalie 15 ( Autism )

2011-08-09T06:53:00.000-07:00

Mer & Mer

2011-07-18T01:10:00.000-07:00

Läste i dagens tidning om en kille från Piteå som "fick en andra chans"...hela livet har nästan gått innan han fick sin diagnos. ADHD med dyslexi. Först på gymnasiet så förtog en lärare som gått en kurs, att något var fel. Lyssna på dom orden "EN LÄRARE SOM GÅTT EN KURS"...denna kille hade alltså tur att träffa denna lärare som gått denna kurs. Då var det liksom för sent att få den rätta hjälpen, det går liksom inte att ta igen förlorad tid på det viset...hela grundskolan...flöt bort som en liten drivveds bit! Först när någon fann den vid strandens kant så ville man veta dess livsöde.

man vill bara kräkas. Att hitta arbete är inte att prata om när man missat hela grundskolan..han var en siffra i arbetslösstatistiken. Praktiker, arbetsmakrnadsåtgärder. Helt bortkastad tid när man borde ha fokuserat på denna killes förutsättningar istället. Hans dåliga självförtroende cementerades djupt, ett meningslöst liv, hopplöshet!! Hela livet var fokuserat på det han INTE kunde, istället på det som han kunde.

Han hamna på samhall, ändstationen för många som inte passar in i arbstlivet!! Den vändning som han då fick med sig var att MAX samarbetade med samhall, så han fick arbeta som serveringsvärd på max restaurang i Piteå. Dom riktade in sig på att ta reda på vad han kunde göra och utifrån det se vad som kunde passa. Vilken grej!! Man använde färgkoder istället för text, osv.

Det som också gjorde att han sen fick fast anställning där, egen inkomst och chans till ett eget liv.Han fick sen även åka till Bryssel för att berätta om projeketet med den lyckade utgången som gav honom livet tillbaka, en värdig människa ett liv. Han skulle berätta om det för arbetsutskottet, med tolk så klart. Vilken grej, man vill bara gråta!! Underbart!!

Första dagen

2011-07-04T00:04:00.001-07:00

Sommararbetet började bra måste jag säga. Med en massa förberedelser så hoppas jag att det klaffar. Förra året var sonen på SAVO, en skyddad verkstad för utvecklingstörda. Första sommaren gick väl ganska bra. Trodde i mitt inre att om han bara fick lära känna miljön, det var ju i alla fall förstå-sig-på-are där, trodde jag!!Men tydligen var jag för naiv, igen. Det fanns inte många som visste vad funktionshindret var eller hur man skulle hantera det, man bara gapar. Skrev ett långt meijl till de som skötte sommar arbeterna i kommunen. Fick aldrig något svar, så det föll bort med tiden. så förra sommaren söker vi ånyo sommararbete till honom..får samma!! Kan man fatta, är det något galet i kommunen eller är det så att man gärna samlar samma kategorier under samma tak.Bara för att man har en diagnos...självklart att man ska vara på SAVO. Unrar vad ordet SAVO står för...,speciellt-avtrubbade-vanställda-oganiseringslösa, individer eller??

Jag pratar med kvinnan som har hand om detta ärende i alla fall, så säger kvinnan att hon läste mitt mejl men att hon inte hörde av sig direkt så tänkte hon att det skulle hon ta tag i denna sommar. Men herre gud kvinna, vet du hur många tragiska ord det var på samma gång. Kommunen måste väl för fasiken höra av sig när man meijlar dem om en sådan här sak som är mycket allvarlig. Man kan inte fatta det, hakan faller inte längre ner...man bli luttrad av allas o förståelse.

Nu blickar vi framåt från detta misslyckande som min son fick bära pga av denna okunskap. Det flyttar hit en kvinna från Gällivare till Övre Svarlå, och registrerar ett företag och anmäler att hon vill ha ungdomar med NPF hos sig där på landet för att hjälpa till med enkla sysslor. Jag jublar. Hon har själv en son som har AS. Hon tycker det ska bli så roligt att få träffa min son..tänk om det skulle finnas fler som henne. Hjärta henne!!

Idag åkte sonen iväg till Övre Svartlå med färd tjänst, som vanligt går det inga bussar på sommaren. Nu håller jag både tummar och tår för att det ska bli en upplevelse och inga misslyckanden detta år. Bara sommarkul och mys!!

En bra dag är en fin dag...

2011-06-13T03:32:00.000-07:00

Helgen har gått i lugnets tecken. Alex har mått bättre å bättre, i hemmets lugna vrå. Ibland önskar man att man kunde bo "I en annan del av Köping". Liksom i en del av en stad där förståelsen för dessa personer var stor och alla insatser verkligen var en rätt. Den rätten lagen säger att de ska ha..så enkelt det skulle vara då. Man skulle inte ens behöva fundera kring hur det ska gå eller sluta.

-Ett recept finnes att hämtas ut på apoteket för er...som när man får ett sms att nu har ditt paket kommit, visa bara upp sms:et i kassan.Lätt som en plätt. Inga oroligheter eller ångest attacker alls. Lugnt å still.

Men idag är en bra dag, en fin dag...vi bara är..Handifonen ringer om de olika aktiviteterna som han ska komma ihåg, han gör dem utan att jag säger något. Han bara gör...just idag har jag mycket lust och energi..vill göra och skapa ett nytt schema/almanacka inför den kommande skolstarten..ja precis 10 veckor i förväg!

Det är så livet är för oss, flera veckor i förväg ska jag tänka och känna vad som kommer då. Ibland får man förbereda och schemalägga i månader före..men aldrig säga något förrän den dagen....idag är en fin dag!!

Kokongen

2011-06-08T00:52:00.000-07:00

Gråten är en städig följeslagare och kommer precis när den själv behagar, vilket många gånger behövs. Den sorg jag bär på idag måste jag komma igenom, en sorg över att se sitt barn må som han gör och komma till någon sorts acceptans med att det är så. Men det är svårt. Jag vill nysta upp den kokong han spunnit..en skör bubbla av tunna silkesmjuka trådar...

Igår var en bra dag, han kom ut ur sin kokong, äntligen. Men för hur länge? Vi åkte på stadsbesöket, han sitter i bilen bredvid mig. Jag kan inte sluta tänka när jag ser hur hans huvud är ner böjt.Han ord ...- jag ska nog inte leva så länge till..klumpen i magen dunkar och jag känner en dov känsla av att vilja kräkas.

Försöker vifta bort det med att sätta på stereon. Musik det tycker han mycket om. Farser och roliga skämt går han igång på. Det är som om han liksom finner ett lugn i att det finns de som gör "bort" sig för att göra honom glad. Han kommer ur kokongen mer och mer ju närmare staden vi kommer. Vi har lagt upp några saker som ska göras sen hem. Banken, Games och äta mat på Max. De återkommande schemana som hela tiden ska upprepas och påminnas om. Trots de stor problem vi får med att hitta parkering och att en "gubbe" snor våran parkering mitt framför ögonen. Han tittar på mig för att se hur jag ska reagera. Han brukar göra det för att se hur han ska reagera på det hela..shit..jag blir sur och irriterad..han visar samma sak. Jag samlar mig och tänker...tänker...tänker...

Det måste ju finnas fler ställen i stan för parkering..jo, jag vet..vid kyrkan!! När vi kommer till Banken så är den stängd..dom har ändrat öppet tiderna..är inte det typiskt. När vi för en gång skull ska på banken. Tacka vet jag Internet, vilket är ett otroligt bra sätt för min son att göra sina bank ärenden vid. Måste tänka ut något snabbt och försöka undvika kommentera..tänk positivt..tänk MAT...ja Max är det bästa han vet. Likt en magnet så drar vi oss mot restaurangen. Härligt lite folk och ingen kö..vilket läge vi fick av den starten.

Ser sonen sitta framför mig vid bordet, trycka i sig hamburgaren..tänker..det här älskar du!! Tänker inte alls på att dressingen rinner ner för mungipan..eller att han smackar när han tuggar. Han är min son. Jag ler...han ler...men han vet inte varför han gör det för att jag gör det!!

Sen blir det banken...väntan är olidlig...men detta krävde ett bankbesök..Godmanskap...det är som om man ska krångla till det lite extra när ens son fyllt 18 år. En stor man i en liten kropp. Helt plötsligt är han en person med funktionsnedsättning..som ska klara allt själv. Enligt samhället så skulle han gått till Max, beställt den där lunchen..utan att veta hur man ska föra sig kring andra människor. Skulle han gått till banken, suttit å väntat 1 timme...20 minuter och 15 sekunder för att ens komma fram till kassören. Sen stå där framfrö en helt okänd kvinna, berätta om sitt ärende...i ytterligare 1 timme och 2 minuter och 15 sekunder. För honom innebär det en katastrof i tålamod, som han inte besitter.

Ingen vet om det, ingen ser det..ingen kan ana att denna långa, skäggiga, blonda killen med den mörka rösten. I sin kokong är han bara så liten i en stor värld!!

Livets mening

2011-05-28T08:22:00.001-07:00

Min älskade son, du är så fin och stark. Du är mitt allt.

För 4 år sen så befann vi oss under ett svart moln, sonen skulle byta skola för 3 .dje gånger i ordningen. Men nu fanns ingen återvändå. Han liksom växte ifrån de andra barnen fysiskt. Han var ju 15 år. Ett lågstadium är inte bra då när man sticker ut med några huvuden längre än de som går på skolan. De var en grupp om 5 elever, alla med diagnosen Autism.

Han skulle flytta till en skola inne i stan. inte långt från hemmet, men inne i stan. Det bröjade liksom ett eksem, klia lite från början, men blev ett varigt sår mot slutet. Han ville inte leva. HAn börja gå hos psykologen på habben, det gick bättre och bättre med inskolningen och motivationen ökade. Min duktiga kille. Personalen var så förstående och kunniga. alla tankar om att inte vilja vara här bleknade och försvann. Men min oro blev kvar liksom ett ärr efter ett djupt sår.

Ärret har gått upp igen, nu vill han inte mera. För 2 år sen börja han på gymnasiet. Eksemen är tillbaka, ångest och oro. Jag har under dessa två år pratat med skolans personal, inklusive rektor...nada...dom verkar mer gå på att jag är en irriterande morsa med en son med lite annorlunda spektra. Inte bara att saker förändras när de blir 18 år, det är liksom som om att nu ska han klara allt själv..hur tänker de här. Livslångt funktionsnedsättning har nu blivit livslångt funktionshinder.

Skolan, skolan, skolan...

2011-03-24T02:12:00.000-07:00

Varför saknas det så mycket kunskaper inom området för neurofunktionshinder, varför??

"En skola för alla, inte en skola för alla
RFA eftersträvar en skola för alla. Inkludering är inte nödvändigtvis ett begrepp med positiv innebörd för elever med autism. Istället föredrar RFA att tala om en inkluderande skola; en skola där det finns plats för alla elever oavsett deras olikheter, där verksamheten anpassas till att fungera för individen. För att detta ska bli möjligt krävs bland annat autismspecifik kompetens, då autism är en funktionsnedsättning som är specifik, ovanlig och svår att förstå utan särskild kunskap."

Riksföreningens skriver på sin hemsida detta, men var är problemet. Kan man inte ta till sig detta?

Eller detta...

"En systematisk kvalitetskontroll bör införas i alla skolor. Med detta avses att skolan ska redovisa hur man strukturerar sitt arbetssätt för att kunna ta emot elever med autism och även vilket stöd man ger dessa elever så att de ges samma förutsättningar som andra att nå skolans mål. Med kvalitetskontroll i skolan för elever med autism avses även en redovisning av måluppfyllelse för denna grupp."

Min hjärna orkar inte mera av detta skitsnack...-vi gör vad vi kan..fan det är inte tillräckligt för min son. -Vi ber om ursäkt men vi tänkte inte på att vi skulle gå ut med information....men va fan?? Vem fan ska jag be om ursäkt hos när min son inte orkar med att det hoppas hit och dit med olika aktiviteter som inte är planerade. Vad har man missat i detta..att han har ett funktionshinder eller att man måste ha utbildad personal eller...jag fattar FAN ingenting.

- Idag så ska vi ha utflykt, säger sonen på morgonen. Va?..vem har sagt det..lärarna, när, var, hur? snurrar det i mitt huvud..Sonen sitter med knäna uppkrupen i sängen...tittar lite förstrulat på tvn...ska jag vara på fritids sen? säger han...vad fan ska jag svara på det....utan att göra honom upprörd eller kanske så känner han inte av att jag har en växande ilska i mig..men det är inte till honom den ska riktas..men vad ska man göra av den känsla som kommer upp i detta; PLANERINGEN var är den...Tiden? var är den....Faaaan...

Underbara sportlov..

2011-03-02T01:13:00.001-08:00

..eller hur var det nu. Varje år och varje gång som ledigheten kommer, så får jag ångest. JAg gick in i väggen för tre år sedan och idag så har jag funnit en balans i mitt liv. Allt för att funka som mamma till "ett" barn med NPF. Det finns de som har fler, eller hur!! Men bara ett barn kan ge och skapa så mycket huvudbry så ni fattar inte, då menar jag dem som inte vet hur det är.

Loven...herrejäklar hur ska man orka alla lov..med den yngsta killen så känner jag...så härligt med lov för honom. Men det finns hela tiden en person att visa stor hänsyn till. Hur kommer detta liv att påverka min yngsta son, kommer han att anklaga mig för bristande uppmärksamhet när han kommer in i tonåren. Många gånger har jag våndats för att Alex tar så mycket tid från min lilla kille. Det är konstigt hur de anpassar sig, de vet ju inte om nåt annat.

Han vill inte vara på "fritte", han vill inte göra det eller det. Han är som sagt 19 år snart, men varför ska det vara så invecklat för. Den yngre vill göra en hel del, men han får vara på fritte, för då får hna leka med andra barn i sin egen ålder. Tänk att vi kunnat vara i slalombacken, pulkbacken eller nåt sådant. Men vi får hela tiden välja tillfällen för utflykter. Kortis i all ära, jag vänjer mig aldrig att lämna honom där. Han är mer bestämd nu 'ään han var som liten. När var och hur han ska dit. Glömmer aldrig de första gångerna då han trodde att han skulle flytta dit...han grät i timmar. Jag förstog aldrig varför han grät. Skulle han sakna mig??

Avril Lavigne when you're gone live world music awards 2007

2011-02-16T08:08:00.000-08:00

Kanske dagen kan svara...

2011-02-06T11:10:00.001-08:00

Då och då kommer det över mig hur jag ska förstå hur min son ska kunna lev när jag inte finns. Tippar att de flesta föräldrar tänker nåt liknade. Men när man redan idag inte känner något förtroende till kommunen, de insatser som finns enligt lag för honom. I Flera veckor har jag och en annan mamma pratat om att försöka sprida kunskap om funktionshindret som våra barn begåvats med. Vi har i dagaran starat en lokalförening; Autism och Asperger lokalförening i Boden. va! Helt otroligt! Känner en stolthet över den bekantskap som jag erövrat. M och jag ska var i lokalföreningens styrelse, så klart. Det var liksom bara så självklart. För ett antal år sedan, under en annan desperat period i mitt liv med sonen. Så satte jag upp en lapp om att få kontakt med andra likasinnade föräldrar som också ville sprida kunskap och skapa ett bättre kunnande. M nappade som en aborre till masken.

Hon med en son som nyligen fått diagnosen och jag med en son med långvarig diagnos. Jag var en gång aktiv i en föräldraförening, där jag kunde med en gång se ett anatl apatiska föräldrar sitta och prata i gåtor. I dag kan jag se mig själv svara på dessa. En studiecirkel ska det också bli med start den 24/2. " Problemskapande beteende"..spännande. Vi har även hunnit föreläsa för olika kommunpolitiker, och fick då blodad tand på att spira vår kunskap om våra barn.

Upproret

2011-01-25T09:00:00.001-08:00

Det är aldrig fel att göra lite revolt, även bland det man tycker är galet. I 15 år har jag försökt stötta min son i skolans värld. Idag kan man läsa om det på flera bloggar och mer sidor än man kunnat föreställas sig. Facebook, hur det än är så är öga för öga-kontakt bra på många sätt, mun till mun, också..men idag heter det facebook. Ett otroligt hjälpmedel för att skapa grupper och nätverk i större mått. Kolla här om man vill hjälpa till. Men även här kan man läsa om föräldrars kamp med skolan. Tack

Dag två i en annan värld

2011-01-21T03:48:00.000-08:00

Idag hade sonen mat och boende på skolans schema. Kul med praktiska ämnen, men det är inte så enkelt det heller. Alla moment att göra i rätt ordning, från den frysta torsk-blocket till en god rätt i ála cream fresch stil. Fröken hade satt upp hela receptet på tavlan, i textform, var tog alla trevliga bilder vägen?

Har man inte läst grund problematiken som dessa personer har, sen kan det variera i grad, givetvis! Men Jag sa till redan från början att han fångar bättre upp hela saken med hjälp av text & bilder. Sen om man också har en bild på den slutliga produkten kittlar smaklökarna till att vilja laga denna rätt.

Men hon tycker att han är så "duktig", jag ser hur han vimsar på i köket och får släppa det han håller på med och titta länge på tavlan, sen åter till måtten som gäller. Redskapen var också upp skriva utom två saker, sked och skål.Man måste nästan vara där för att förstå, men varför inte bilder också? Jag fattar inte, ge mig ett facit på hur lärare tänker som arbetar kring dessa personer dagligen.Jag vet att min son är "duktig" men är det ingen som vill att han också ska lära sig att göra detta recept fler gånger, visst han får en utskrift sen. Men jag kan lova att det pappret kommer inte fram något mer i hans värld.

Mina aningar går, idag, till att de inte orkar, hinner eller vet. Måste tro att det finns en sådan förklaring.Måste tro!!

Vakna inatt igen av att försöka tänka ut strategier för att lärarna ska ta det på rätt sätt, att jag kommer till skolan för att kolla in hur de lagt upp dagen, utan mer för att han inte vill gå dit, vilket också är saken.

Nu tänker jag ju så där igen, varför ska jag visa hänsyn till dom, det är ju min son som alla ska tänka på, även dom. Jag lovade mig själv att inte skriva detta, men ...för fan, ni har lön för att hjälpa honom, för fan ni ska ha den rätta kompetensen...det är inte jag som förälder som ska vara på skolan också och påpeka saker som inte känns eller ser bra ut.Känner att tiden springer iväg, vem ska ta ansvaret om jag en dag inte finns, hur ska jag kunna i lugn och ro lämna detta jordliv, med vetskapen om att han far illa....för fan svara på den frågan någon...halllå..nån bara!!

Gör ett avbrott i verkligheten

2011-01-20T05:51:00.000-08:00

Sonen har haft så svårt att åka till sin skola under några månader. Han började gymnasiet 2010 och den första terminen, som alla vet med eller utan funktionshinder, är besvärlga. Men den gick relativt smidigt, trots okunskapen om funktionshinder bland pedagogerna. Sonen har gått inom särskolan sen han var 4 år, i en liten grupp på små skolor. Gymnasium är stora skolmiljöer och många bullriga och oroliga tonåringar befinner sig under samma tak. likt en kokande gryta med knäck.

Man får stå och passa så det inte kokar över eller kokar tort. Kampen att han ska få samma förutsättningar som andra barn och ungdomar i vårt samhälle, är hård och tuff. De 12 år han varit i kommunens händer, har varit krokig och mycken sorg har vandrat i vårat hem. Hel tiden ska det gå upp och ner, men vanliga ungdomar kan man prata lite, sätta ord på saker...men när min son ska sätta ord på sina känslor så kommer de fram i form av att försöka hitta objekt att få ut ilskan mot. Det handlar ändå inte om det som saken gäller. Igår var det "kuk-bussen" som kom en 1/2 minut sent, eller den jävla kylan som fick hans ben att frysa fast vid busskuren.

"Kuk-bussen" var symbol på att skolan funkar dåligt, alla intryck som gör honom sömnlös på nätterna och trött hela dagarna. Motivationen som tryter och lusten till att leva kommer upp.

Kan nog inte räkna hur många timmar jag suttit med bilder, ritat och pratat fram ord som skulle kunna tänkas passa in på de känslor som finns inne i kroppen, som bara vill ut. Men hur gör man, när liksom hjärnan styrs av "någon" annan. En slag "hobb" som trummar innanför pannans cortex. Den centra i hjärnan som styr impulserna.

jag är ju jätteglad att "kukbussen" inte åkte på en smäll. Den enda gången han gjort ett agerande utåt, var när han körde huvudet i väggen för att mildra hoben att hamra så mycket. Vad gör man med saker som känns men inte syns?

Varje termin har man bytt lärare och plockat bort elevassistenter, vilket förstås skapat större belasning för gruppen han går i. Men också för den lärare som man tar in. När jag, vet inte talet i orningen, men åter befinner mig vd hans sida på skolan. Träffar en glad, klämkäck, grunskolelärare som fått fast tjänst på skolan för gymnasieelever. vill jag inte ta av henne glädjen för ögonblicket och börja med att fråga ut henne om erfarenhet och kunskaper i funktionshindret autism. Det liksom ligger där på tungan, men bestämmer mig för att avvakta tillfället. Hon känner säkert en viss oro ändå när jag sitter där för att "kolla" in sonens reaktioner. Allt går bra, vilket det ofta gör i såna här stunder. Men får sen ett tillfälle och fråga om hennes erfarenheter över en kopp kaffe. Men nä, ingen, men att hon hoppas på någon slag fortbildning från skolans håll. Saken är den att det skulle hon fått från början tycker man, finns det ingen som helst tanke åt att man i alla fall har "erfarenhet", innan man får tjänsten, eller har systemet gått över till: Bara man är "klämkäck" så låter man sånt passera. Vet inte vilka ord man ska sätta på den känslan jag känner just nu!!Altt jag vet är att sonen tappat motivationen.

Enligt en lärare så har han inte det, han arbetar på bra!! Men varför vill han inte åka till skolan då? Jag får väl grubbla på det en natt till, som så många andra. det ligger ljupt rotade dessa nätter, liksom en vana att ta allt på natten. när man vaknar där kring 02.00, sätter tankarna igång.

oro...

2011-01-09T23:37:00.000-08:00

Varje dag är en ny utmaning. Varje ledigt lov är en utmaning.

Ända sedan Alex började dagis, har lviets gång varit orolig. Det här med att pynta och pyssla iför jul, påsk, för att ta något exempel. Jättebra för "vanliga" barn. Men det skapar oro för mitt barn. Jag har varit frustrerad många gånger , han går på en verksamhet där man ska kunna sånt här. Så då kan jag tycka att man borde veta att hålla på att pynta inför såna helger som kräver byten av gardiner, dukar och att man ställer in ris och gran, är onödigt. Jag kan känna att det är jätte bra att man pysslar inför vår, sommar, höst och vinter. Teman som har med våra årstider att göra. Då menar jag på hösten löven, vintern snön, och våren blommor eller växter....m.m.

Det konstiga är att man gör detta i alla fall inför jul och påsk, varför? Har inte fått svar på den frågan än. Jätte bra för "vanliga barn" att lära sig om varför vi firar dessa högtider. Men inte för mitt barn, han går på en enhet som ska förstå detta. Men nej!!

För att behålla lugnet, harmonin och strukturen. Både på humöret men även på de händelser där han behöver fasta rutiner och återkommande aktiviteter. Det drabbar inte bara honom själv, utan även resten av familjen. Jag ägnade varje lov åt att försöka hålla lugnet och ångesten borta hos Alex. Ett mer-arbete som ingen kan ens ana hur det är.

Mycket andra vardagliga rutiner får stå åt sidan. Nu föll det sig så här att under en längre period när han var liten så var jag ensam med honom. Vilket jag idag kan tycka var en gåva till mig. Jag slapp visa hänsyn till andra syskon, andra människor. Det var "bara" vi. Många gånger bröt jag ihop grät på nätter av utmattning. Att vara ensam om hela ansvaret var tungt. Han pappa hade knappt någon kontakt alls under de första åren av Alex liv. Just den biten kan man skriva en hel avhandling på, men det tänker ju inte jag göra nu! Idag kan jag även undra över hans psykologiska hälsa. Kan det finnas en koppling genetiskt. Det har gått så mmånga turer kring detta att man kräks när det kommer något alls. Varför får man Autism?

Mina tankar går mot det genetiska då jag kunde se vissa tendenser hos en nära anhörig!! Men nu är lovet över, för denna gång, han ska tillbaka till skolan i morgon, och det är en oro!!

Söka klarhet i Disneys glada värld

2011-01-08T07:44:00.000-08:00

Alex tycker mycket om disneys tecknade glada värld. Färger, sånger och alla berättelser. Jag gillar budskapet som de bär. "Allt du önskar kan bli sant"...Budskapet är ofta som man känner i sin vardag. som liten var jag mobbad och hade väldigt få vänner. Det har följt mig upp i vuxen tid. Idag väljer jag vänner med omsorg, då jag har en stor misstänksamhet, och svårt att släpp in andra i mitt inre. Tror att jag fick min lilla prins pga av min erfarenhet som barn, den empati som jag fått med mig har med säkerhet hjälpt min kamp som förälder. Att fly in i den tecknade världen har gett både mig och min son stor hjälp genom tunga stunder. Många gånger har det handlat om den okunskap som många människor bär på runt oss. Disney har i många av sin a skapelser/ verk satt film på de ord som man sällan utrycker. Att vara annorlunda och inte passa in i ramen.

jag har redan som barn fått känna på detta faktum, annorlunda, utanför och hade svårt att ge utryck för känslor och tankar. Jag bodde i foster hem, 4 för att vara mer exakt. Inte för att jag var ett stökigt barn, tvärtom. På 60-talet så var "socialen" väldigt hård och kall. Jag slets från min mor redan som 3 åring, när ett barn behöver sin fasta punkt och när man behöver föräldra banden som bäst.

Att få en son som Alex, annorlunda och utanför. Var inte främmande för mig på ett vis. Den utmaning som man får som nybliven förälder är nog, men att dessutom också få ett barn begåvat med ett neurofunktionshinder, ÄR tungt. Jag skulle kunna skriva sida upp och sidan ner med tankar om hur samhället/kommunen fortfarande hanterar barn som är annorlunda, som inte passar in i ramen,det är 2011. Tur vi har Disneys fantastiska värld att fly in i då.

Disney Tarzan and Kala

2011-01-06T12:44:00.000-08:00

ATT ÄLSKA NÅGON ANNORLUNDA

Första julen med Prinsen

2011-01-06T12:18:00.001-08:00

liten en på 1 år, sitter som en liten buddah i mammas trygga famn. Alex kände sig aldrig trygg med någon annan än mig. Våra blickar möttes sällan, men jag visste vad han ville i alla fall, kroppspråket och ljuden kom allt tätare ( öhh, öhh, mi, mi). Den julen när saker redan "ploppat" upp i min mamma knopp, oron ville liksom tränga sig på i julglädjen. Denna jobbiga känsla av att "något" inte var som det skulle, men vad var det. Frustrationen ville liksom eskalera i takt med att man jämför sitt barn med ett annat, för att se att de följer samma spår.

Alex hade redan två kusiner som denna jul var på besök, en av dem var lika gammal som honom själv, skillnaderna var redan stora. Som föräldrar jämför man sina barn så otroligt mycket, vilket är så urbota dumt. Men man förstår inte bättre som nybliven förälder till sitt första barn, är minsta lilla steg i rätt riktining som en gudagåva. Man sitter och pratar, duttar och gullar. Alex satt som hopsjunken i sin babysitter, blicken var liksom slö, ju längre kvällen led så blev han än mer okontaktbar. ( idag skulle jag vet att det det hängde ihop sig med att intrycken blev för många). Tröttheten kom alltid som en explosion, tvärt och häftigt. Han kunde gråta och gnälla i flera timmar...magknip? Tröttheten som gick över till något som man inte kunde ta på...man gick och vanka i timmar, masserade magen och allt som sprattlade på honom.( babymassagen funkade inte?) Men nej, han var otröstlig.

När tystnaden och lugnet börjat lägga sig, var jag för trött för att sova...satt ofta i mörkret och stirra ut mot gatlyktans sken. Huvudet var helt tomt.

Jaha...

2011-01-06T11:53:00.000-08:00

...då har man åter samlat sig för ett till inlägg. Denna julledighet skapar en del huvudbry och påminner en om de lediga stunder som funnist vid tidigare tillfällen. Jag har alltid tyckt, med den erfarenhet som kommit med att ha ett barn med detta funktionshinder. Att varför ska det finnsa lov?? Jul - , pås, -sport, -sommarlov osv. Om man ska vara realistisk så passar det inte in i ett liv med personer med neurofunktionshinder. Varför? Men herregud med alla rutiner som man måste bygga upp varje dag, så kommer dessa lov att rubba hela familjens verkligheter. Allt detta pysslande på skolorna kring alla högtider, eksem, säger jag bara. Fullt, på hela kroppen. Man får ändra hela tiden och förbereda för ledigt också. För fasiken. Vad ska detta lediga vara bra för, skapa ledig för föräldrar med barn som behöver extra stöd och hjälp krin dessa högtider som har en massa röda dagar. Inget funkar ju!!

Verksamheter som har våra barn, kan ju för fasiken inte ha lov och pyssla med jul - påsk - sommarpyssel. Byta gardiner och dekorera, än det ena än det andra. Visst vet vi ju alla att normalstörda barn mår bra av detta pyssel och den förberedelse det är kring jesus födelse och död....min son behöver i alla fall ha dagen lika som gårdagen för att ens funka för nästkommande dag. Denna 18 julen, har inte ens sonen kunnat vara på fritids, pga av "ihopsammanslagningar" ett lika långt ord som det är invecklat. Han som inte ens går på samma ställe som det som ska slås ihop med, det ligger på andra sidan stan. Men visst måste man förstå att de behöver få ihop så det finns personal för de som "behöver" få vara på fritids. Men det är ju inte ens som det brukar än då. Váf ska han dit och göra alls då. Han fick vara hemma denna jul, då klokheten bedrar visheten ännu en gång i kommunen.

Men nu har ännu en jul avverkats, nu är det "bara" jobbet att träna in honom efter 3 veckors ledigt, skolan, fritids och kortids....

..hur fortsätter man på det föregående inlägget..

2010-12-15T08:33:00.000-08:00

strax därpå jag skrivit det inlägget började jag "sörga" igen...men va fan...herregud han är 18 år idag och det har gått bra för honom, med min hjälp så klart. Men vad ska man säga när man återkommer liksom en dinosaurie, tillbaka i tiden. Tiden då Alex var som "jobbigast" och inte ens jag fatta vad som var på gång eller vilken utgång det skulle bli. Så nu är det bara att springa loppet. Jag bestämde mig tidigt att jag skulle skriva om detta för att kunna bearbeta och gå vidare, men även påminnas om den period i livet då allt i föräldraskapet förändrades. Och då snackar vi "big time". Men då ska jag ta sats och fortsätta skriva om hur det var för mig, för jag var verkligen ensam om denna sorg. Han pappa freakade ut och drog sig inom sitt skal, vilket jag tycker många män gör i alla fall. Men jag kommer så väl ihåg hur han liksom satte sig med händerna inflätade i håret ..._ hur kunde detta hända, min son, som jag tänkte spela fotboll med...nu går ju inte det...

Det är mycket som inte skulle gå även med ett normalstört barn, jesus, skärp dig tänkte jag. Jag kan bli så där ibland, är väl luttrad av barndomen själv. Nu är han vår son och han kommer att behöva träna på en massa saker även om det inte är fotboll...

Per Gessle - Tycker Om När Du Tar På Mig

2010-06-15T03:32:00.000-07:00

Rädda våra barn.

2010-06-08T23:46:00.000-07:00

http://svtplay.se/v/1995437/storforum/glom_inte_barnet

En natt som andra

2010-03-22T01:56:00.000-07:00

Varje natt så var det minst 3 uppvakningar. Välling, byte av blöja och en låååång insomning. Sen var det att knata och försöka somna om trots att huvudet värkte av för lite sömn, hinner precis somna om sen gråter prinsen igen och vill till mamma. Jag går och hämtar honom, lägger honom bredvid mig och försöker slumra lite, pigg som han är rullar han runt i sängen och bökar på kring mig. Prinsen är nu 3 år. Om en vecka ska vi på Gammelängskolan i Boden och prata med en psykolog. Undrar vad man prata med henne om, psykolog för mig har alltid varit en människa som suttit och iaktagit och pratat konstigt. Tänkte väl inte så mycket mer på det, klockan vara bara 04.30 på morgonen. Tung i huvudet går jag till slut upp och gör en flaska välling, med lite tur somnar Alex om snart.

Klockan hinner bli 06.00 innan han bestämmer sig för att sluta ögonen lite, jag vet inte om jag ska somna om eller ta mig upp och göra mig iordning innan prinsen vaknar igen. Jag går i alla fall upp och äter min frukost och tvättar håret, sen vaknar han igen och då är det bara att kränga på ovarallen under stora protester. Men på kommer den och sen blir det en massa "öh" "öh", då vet jag att han vill ha ett mjukdjur som han brukar sova med då och då. Varför kan han inte bara säga det, jag upprepar "tiger" för honom, tiger. Nä inget ljud som ens kommer i närheten av det. Nåja, han ler och blev glad över tiger så vi åker iväg till dagis.

Huvudvärken blixtrar i mitt huvud, jag går en promenad efter jag lämnat honom, jag är ledig idag, det är så skönt att bara få vara såna här dagar så Alex brukar vara på dagis några timmar. Vilken barnförälder vill inte ha en dag tom av måsten eller kunna lägga upp den som man känner för det? Tar in posten när jag kommer hem, sätter på kaffet och blir sittande på stolen. Känner mig helt tom i kroppen. Klockan är snart 12 och om en timme ska jag hämta prinsen igen. Suck! Helt apatisk och tom går jag och lägger mig på soffan för att vila lite. Måste samla kraft.

Sorgen

2010-03-18T01:55:00.000-07:00

..kom krypande, vad var det för fel på min prins?När jag åkte och hämtade Alex så var han som "vanlig" och satt i lekrummet och radade upp dinosaurier på golvet. Personalen var orolig och fråga om han gjort så där tidigare...?? Nä inte vad jag vet sa jag, herregud, vad svarar man. För mig var han Alex och om han gjorde konstiga saker så var det det han bruka göra, eller hur?

När vi kom hem så var det som om det aldrig hänt, han röjde runt i sitt rum, rada upp små bilar, som han brukade. En känsla av ångest for igenom kroppen och jag visste inte om jag skulle våga sitta ner och känna efter. Efter maten var det badstund, han älskar att bada, det var som om han inte gjort det förut, varje gång.Han var alltid svår att få upp ur badet, det gick inte att locka med något alls. Det var alltid samma kamp, vattnet blev kallt och jag fick ständigt fylla på med ny varm hela tiden för att han inte skulle bli kall. Men så tog tröttheten vid och jag fick till slut vira in badlakanet om honom, mitt vackra barn. Den stunden på kvällen var den bästa, trött efter dagis, mat och bad. Idag hade han gjort framsteg när han åt sina makaroner, han ville ha ketchup på dom. Säkert något som han snappat upp på dagis, annars har han bara godkänt smör.Jag fnös för mig själv ,eller hur, det skulle räta till sig med saker nu när han var på dagis.Min goa, vackra, glada underbara kille.

Oron ändrade karaktär

2010-03-17T04:49:00.000-07:00

..så kom dagen för det första läkarbesöket, vilket inte skulle bli det enda i raden av många. Det var en konstig känsla som kom när personalen ropade upp min sons namn men att han inte var där fysiskt. Klumpen i magen var nu utbytt mot nervositet, ångest och gråten fanns i halsen. Jag visste inte vad som skulle sägas eller frågas?

Min goa söta son, du är lyckan i mitt liv. För mig är du som vanligt prins Alex, men efter det här besöket så blev du Prins annorlunda. Orden som sas och begreppen kom som en kedja av frågetecken.Vad sitter läkaren och säger, har mitt barn något som han inte ska ha. Som vadå? En rad av kriterier och symtomer rdadades upp, hörde någonstans att, om det nu är som läkaren misstänker. Men det krävs en stor utredning för detta förstås, men då får vi vet vad som kan tänkas vara fel! Vad då fel? Du menar annorlunda och att det går att fixa, det är väl det du säger och menar? läkaren fortsatte med att dela in hela samtalet i olika delar, där sjukgymnaster, arbetsterapeuter, psykologer, kuratorer och han var inblandad.

En rad av misstankar kring vad som kunde vara annorlunda med min Alex. Impulsiv, ofokuserad, ögonkontakt, närhet, överkänslig mot ljud och smaker. Svår att fånga in i tid och rum, tålamodet...blablabl.....och har man misnt 10 av dessa kriterier så KAN det handla om ett funktionshinder.........va? .....som heter Autism....

Nämen vänta nu här, allt jag sa var att han verkar inte höra och han vill inte se mig i ögonen....och han är i och för sig svår att krama och äter bara makaroner. Men det kan väl vilket barn som helst göra...vara...?Kan man inte bara kolla hörseln i alla fall? Han har just börjat på dagis..han kanske blir mer fokuserad med hjälp av den stimulans ghan får där. Maten..så ser han ju att de andra barnen äter så kommer han snart att äta lika. Pratet brukar ju komma igån när han väl träffar andra barn...eller? Vad är det du säger? Alla tycker att han är så söt, ju!

Läkaren fortsätter, jag bara stirrar och allt känns som ett vakuum, jag kommer att prata med teamet på barn habiliteringen, habilitering? Men han är ju inte handikappad heller! Det är inget fel på hans armar och ben, BVC sköterskan tycker att han är jätte duktig, han gick när han var 11 månader. Han stoppar rätt klossar i rätt hål. En del barn är mer fysiska och då väntar med talet, det är väl inget fel med det.

Inskolning inte som vi tänkte oss...

2010-03-17T03:36:00.000-07:00

..dagarna gick och som avslutning på läkarbesöket så skulle vi få en ny tid att sitta ner och prata med läkaren, men utan sonen. Kan väl känna sä här efteråt att det var en mycket bra idé. Vi fortsatte att skola in sonen på dagis, som gick ganska smidigt. När jag ser på den inskolningen som jag hade med Alex så var den förvånande lugn. Med min andre son så var den hjärtskärande, han var ledsen vid varje överlämning och klamrade sig fast vid mig som en igel. Men med Alex var det annorlunda. Han grät inte, han gled ur min famn lätt. Från början tyckte jag att det var otroligt skönt då man hört om hur det kan vara under inskolning på dagis.

Efter några månader på dagis och så ringde personalen en dag och frågade om Alex sover dåligt på nättrena, han verkar mer trött än de andra barnen. Näe inte vad jag tänkt på, men nog kan jag säga att inte sover han samamanhängande mer än 3 timmar på natten. Alex hade väl lite ovanliga sovrutiner, då han var mellan 0-1 år så sov han med 1 2 timmars intervaller, på dagen med 15-40 minuter. Tänkte inte då så mycket på det, men när jag senare frågade BVC sköterskan om det så tyckte hon att det var lite väl lite. Men av vanan så tänkte jag inte så mycket på det. Han åt välling och sov lite på natten, men var en piggelin på morgonen. Han vakna ofta klockan 4, vilket var rätt jobbigt när jag nyss börjat arbeta. Men sen somna han om efter drygt en timme och sov tills vi skulle till dagis klockan 7.

Så svaret på dagsipersonalens fråga var lite trevande då jag inte riktigt kunde jämför med någon så där direkt. Men till samatalet hörde, deras oro över för liten sömn, var att tidigare under dagen så hade han lekt i ett stort rum med de andra. Suttit på golvet, utan leksak eller någon annat barn som satt med. Bara tippat bak, rakt bak ner i golvet, och bara somnat?!Han fick en liten bula, men han vakna inte av fallet eller smärtan, det var de mycket oroliga över. Hur kunde man bara somna så där utan att vakna av fallet och smärtan i huvudet. Barn kan somna var som helst, vid maten, men alltid vakna när näsan träffar bordet och skrika. Men inte Alex.

...det fortsätter

2010-03-17T03:14:00.000-07:00

När jag beskriver min situation för andra är för att hjälpa och stötta i den sorg man får när man har ett barn med Autism. För det var verkligen en sorg, inte bara personligt utan även för sonen. Att inte vara som andra eller ha samma förutsättningar som andra barn. Att inte ha förmågan att förstå omvärlden.

Att gå hem den där dagen när vägning och mätning var färdig, så kände jag mig inte hörd. BVC ska vara till för att stötta och lyssna på föräldrana när de kommer med en oro för barnet.
Men så¨flyttade vi till ett annat område i stan och bytte vårdcentral, på gott och ont. Men mest på gott för oss. En urgullig BVC sköterska, lugn och hon såg mig som mamma och sonen som barnet. När jag berättat min oro om hur Alex inte riktigt verkade närvarande eller som om han inte lyssnade. Så var det som om hon förstog direkt och sa med lugn ton;"Det här ska vi lösa, jag ska berätta för läkaren om hur ni upplever Alex. Sen skickar jag en tid för ett besök hos honom åt er, känns det bra?"

Dagarna gick som i "slow motion", tankarna snurrade i mitt huvud, varför får jag inte ögonkontakt med Alex? Hör han vad jag säger? Har han problem med hörseln eller?
Men så kom kallelsen för ett läkarbesök, vi var mitt i inskolning på dagis och jag skulle börja ett nytt arbete. Läkaren som var en helt underbar äldre herre, titta på Alex med sina blå ögon,prata inte med honom bara såg. Observerade honom hela tiden han prata med oss om hur vi upplevde Alex. Vad har man för referenser på första barnet, inga, men att få sitta där och berätta om oron och funderingarna, frågorna kändes så otroligt lättande.

Läkarummet såg ut som vilket läkarum som helst, men inte efter några minuter. Alla grejor som fanns i rummet låg spridda över hela golvet på bara några minuter hade Alex vänt upp och ner på hela rummet. Från en sak till en annan, han undersökte och tittade på allt. Det är inte konstigt kan man tycke, men allt skedde på några få minuter. Läkaren sa inget, bara observerade Alex framfart i rummet. Efter en timme så frågade läkaren efter några beskrivningar hur han upplevde Alex; -Hur känns det nu när vi suttit här och pratat? Hur tycker ni att det jag säger låter? Verkar det vettigt det jag säger? Upplever ni som jag att Alex inte kan leka med en sak i taget?!

Tankarna gick som i tuggummi i mitt huvud, vad menade han? Vad var det som han ville få oss att säga eller se?

Det börja så här...

2010-03-15T00:44:00.000-07:00

I mitten av oktober föddes min prins, Prins Alex. Det var en underbart solig dag, den första snön kom och många körde med sommardäck fortfarande. En helt okomplicerad förlossning. Jag har tänkt ofta på om det någon gång under graviditeten varit något fel. Det är mitt första barn och det fanns en hel oro över om något kunde gå snett, men det gjorde det inte. Men vem gör inte det? Jag gick inte ens över tiden, vattnet gick inte före eller jag var helt frisk genom hela graviditeten.

Men så föddes du den där höstdagen i oktober, du vägde 3.610g, och var det vackraste jag sett. Jag fick en liten dipp på sjukhuset efter 3 dagar, då låg man på sjukhus i 5 dagar som minst. Ledsen att något skulle vara fel på dig eller om jag skulle klara av föräldraskapet. Jamen ni vet, dög jag som mamma. Amningen gick inge bra, 6 månader ammade jag honom. Pigg och glad, gick upp i vikt och inget att anmärka på sa distriktbarnmorskan.

När han var ca 7 månader, efter MPR sprutan fick han en rejäl förkyning som ändrade karaktär hela tiden. Först snuvig och hostig, sen magsjuk, sen en massa blåsor i mun och på händer och fötter. Det sista som var att han fick öroninflammation, det rann ur öronen och han hade ont i halsen. Trodde aldrig att han skulle bli pigg och glad igen. Det var jobbiga veckor, för jag kommer så väl ihåg att vi åkte iväg på en bilfärd ner till södra sverige i anslutning till sprutan på BVC.

Hela resan spydde han och ville inte äta. Vi åkte till en vårdcentral när vi kom fram och försökte förklara sjukdomsförloppet. Pga av blåsorna fick vi gå in bakvägen för dom trodde det var vattkoppor. Men så efter några timmars undersökning så kom dom fram till att det kunde handla om öroninflammation som satt sig på balansnerven, därav kräkningar. Vi fick pencillin, men den tog liksom inte. Han hade hög feber och var så trött och sov när han inte spydde eller skrek. Vi kontakta vårdcentralen igen, men dom ville att vi skulle ha tålamod och vänta. Efter några veckor och en massa oro, så blev han bättre och bättre.

Ett nytt besök på BVC som för att kolla att han börjat gå upp i vikt igen efter sjukdomen. Det var på väg uppåt, jag unde pusta ut. Nu var han 9 månader och vi funderade på att skriva in honom på dagis. Det var här som jag började känna oro. Han ville inte titta på mig som han brukade, han låg mest stilla på golvet eller satt. Prova inte ens att försöka resa sig mot något. Han hade tidigare sagt "mam", "pa" och "macka"men nu var han mest bara tyst?? Det kom en krypande oro i magen, ska han inte säga något snart.

Jag beskrev det hela för BVC sköterskan, hon prova boel testet (en bjällra för att se om barnet vrider huvudet dit ljudet kommer ifrån) men ingen reaktion,för andra gången, men hon tyckte inte vi skulle oroa oss än då sjukdomen säkert fått honom ur balans, utvecklingsmässigt.??